Diese Seite gibt es auch auf deutsch  

Vägvisare för forskare på Finland


Finlands statsvapen.
Vapnet finns första gången avbildat på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka.
Finlands vapen
Stadsvapen för Helsingfors.
Staden grundades 1550 och blev huvudstad 1812 i storfurstendömet Finland och senare i republiken Finland

Innehåll:

1.Innan du börjar forska om Finland      6.Gå med i en finländsk släktforskarförening!
2.Vad menar vi med Finland? 7.Bibliotek, litteratur och datahjälp
3.Språk 8.Nyttiga hemsidor från forskare om Finland.
4.Kyrkböckerna 9.Forskningshjälp
5.Sökning i finländska arkiv   

1. Innan du börjar forska på Finland

Du bör ha forskat klart alla svenska fakta om dina finländska anor, innan du går in djupare i kontakt med finländska föreningar eller arkiv. Det kostar betydligt mer möda, tid och pengar att ta reda på uppgifter i Finland, än det tar, om du kan hitta dem i Sverige. Det gäller såväl bakgrundsfakta om dina anor som litteratursökning. Därför vill vi kraftigt understryka detta råd.

2. Vad menar vi med Finland?

Finland (tidigare Österlanden, Österland) utgjorde sedan medeltiden en integrerad del av Sverige, vilket innebar att befolkningen hade samma rättigheter och skyldigheter som befolkningen väster om Bottenhavet och Östersjön. Finland blev genom sitt geografiska läge en buffertzon mellan det centrala Sverige och det framväxande Ryssland. Både före och efter freden i Teusina 1595 utkämpades upprepade krig mot Ryssland. De upphörde i och med freden i Stolbova 1617 och Finland blev inte längre krigsskådeplats förrän i början av 1700-talet. Finland var utsatt även i andra avseenden. Missväxt och svår hungersnöd på 1690-talet minskade befolkningen med en tredjedel.

Karta över Finland Finland var ingen egen administrativ enhet under svenska kronan utan bestod av ett antal län i rikets östra del. Förvaltningen sköttes centralt från Stockholm. Åbo och Viborg var under den svenska tiden de viktigaste städerna i den östra riksdelen. År 1640 grundades Åbo Akademi - Finland första universitet.

Under stora nordiska kriget ockuperades Finland 1713 av ryska trupper ("Stora ofreden") och många människor, främst ämbetsmän och präster, flydde västerut. Efter freden i Nystad 1721 försämrades försvarsläget genom landavträdelserna. Viborg och största delen av Karelen tillföll Ryssland och den nya kejserliga huvudstaden S:t Petersburg grundlades vid Nevaflodens mynning ett stenkast från resterna av den gamla svenska staden Nyen.

Det svenska revanschkriget mot Ryssland 1741 - 43 resulterade i en förnyad rysk ockupation ("Lilla ofreden"). Efter freden måste nya landområden i sydost avträdas till Ryssland.

"Finska kriget" började med att Ryssland, efter överenskommelse med Napoleon, anföll Sverige i februari 1808. Ryska trupper ockuperade inte bara Finland utan strider förekom dels utefter Bottenhavskusten ner till Umeå och dels i norra Uppland. Freden i Fredrikshamn 1809 innebar att Finland och Åland införlivades med Ryssland. Den nya gränsen drogs vid Torne älv, varvid även en del av Västerbotten hamnade på den ryska sidan.

Redan innan fredsfördraget hade slutits kallade kejsaren Alexander I till en lantdag i Borgå. Där fastställdes att storfurstendömet Finland skulle få relativt stor autonomi beträffande inrikes angelägenheter. Kejsaren gjorde bara de ändringar, som var nödvändiga på grund av den nya situationen. Han fastställde landets religion, grundlagar och ständernas privilegier. Genom att lagarna i stort sett förblev oförändrade, fortsatte 1734 års lag och Gustav III:s regeringsform från 1772 (jämte förenings- och säkerhetsakten från 1789) att gälla i Finland långt efter det att de ersatts med annan lagstiftning i Sverige. Det officiella språket förblev svenska.

De områden av Karelen som hade tillfallit Ryssland 1721 och 1743 återförenades med storfurstendömet Finland 1812. Den kejserliga senaten (fram till 1816 "regeringskonseljen") var storfurstendömets högsta beslutande organ. Den var uppdelad i två avdelningar. Ekonomiedepartementet, som var uppdelat i expeditioner, handhade förvaltningsärendena, medan Justitiedepartementet fungerade som landets högsta domstol. Ordförande i senaten var generalguvernören, som var kejsarens högste representant i Finland. Generalguvernören var rysk undersåte och var överbefälhavare för de ryska trupper, som förlagts till Finland.

Nu skapades en egen förvaltning av Finland med centrala ämbetsverk. Därmed fungerade storfurstendömet som en egen stat sånär som på att frågor som berörde utrikespolitiken och försvaret handlades i S:t Petersburg. För att motverka svenskt inflytande flyttades centralförvaltningen 1812 från Åbo till Helsingfors, som byggdes upp som huvudstad. Endast sätet för ärkebiskopen i Finland blev kvar i Åbo.

Under första delen av 1800-talet (1833-1849) gjordes några gränsjusteringar i norra Finland.

Man hade i Finland varit mån om att visa kejsaren lojalitet och därmed undgått att utsättas för de straffexpeditioner, som andra delar av det ryska imperiet blivit råkat ut för. Mot slutet av 1800-talet uppkom en hel del konflikter, då den dåvarande kejsaren från 1899 började inskränka och kringskära den finländska autonomin. Motståndet mot förryskningsåtgärderna var i huvudsak passivt. Den ryske generalguvernören Bobrikov mördades dock 1904.

Efter den ryska revolutionen 1917 skulle Finland återfå sin gamla autonomi. Lantdagen förklarade den 6 december 1917 Finland självständigt. Den 28 januari året därpå utbröt Frihetskriget (inbördeskriget), då skyddskårerna (regeringstrupperna) under ledning av general Gustaf Mannerheim skulle avväpna kvarvarande ryska trupper i Österbotten. Samma natt tog de röda garderna makten i Helsingfors och utropade en folkkommissariat. I mitten av maj var upproret nedkämpat. Vid freden i Dorpat 1920 fick Finland Petsamoområdet vid Norra Ishavet som ersättning för ett område på Karelska näset som landet på 1860-talet överlåtit till Ryssland.

Åland med sin helt svenska befolkning hade begärt att åter få tillhöra Sverige något som Finland vägrade. Frågan hänsköts till Nationernas Förbund, som till slut beslutade att Åland skall tillhöra Finland med villkor att Åland skall ha självstyre, svenska språket skall garanteras och att Åland skall vara ett demilitariserat område.

Finland och Sovjetunionen ingick 1932 ett nonagressionsavtal.

Enligt det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentropp-pakten i augusti 1939 hänfördes Finland (tillsammans med de baltiska staterna, östra Polen och Bessarabien) till den sovjetiska intressesfären. Sovjetiska trupper överskred gränsen utan krigsförklaring den 30 november 1939. Vinterkriget varade i 105 dagar till den 13 mars 1940. Genom fredsvillkoren förlorade Finland över 10 % av sin areal (Karelen, Salla), däribland sin näst största stad Viborg. Hangö utarrenderades på 30 år. Nästan 450 000 finländare miste sina hem och evakuerades till återstoden av landet. Landet lyckades dock behålla sin självständighet. Sämre gick det några månader senare med de baltiska staterna. Kampen fortsatte under fortsättningskriget 1941-1944. Även under de hårda striderna sommaren 1944 avvärjdes det sovjetiska storanfallet. Genom vapenstilleståndsavtalet den 19 september 1944 förlorade Finland på nytt Karelen och Sallaområdet. Dessutom måste även Petsamoområdet avträdas. I stället för Hangö arrenderade Sovjet nu Porkalaområdet som militärbas på 50 år.

Under de båda krigen på 1940-talet och några år därefter evakuerades inalles 70 000 finländska barn till Sverige för att få skydd och vård. De allra flesta återvände efter kriget, men omkring 15 000 blev kvar i Sverige. På Riksarkivet i Stockholm finns en omfattande dokumentation om de finska krigsbarnen.

Finland fick tillbaka Porkala 1956

Finlands befolkningen tillhör till 89 % den evangelisk-lutherska kyrkan medan den näst största samfundet - det ortodoxa - har drygt 1 % av befolkningen som medlemmar.

3. Språk

Enligt grundlagen har Finland två nationalspråk - finska och svenska. Omkring 6% av befolkningen har svenska som sitt modersmål. Svenskbygderna ligger i Österbotten (Karleby i norr, Kristinestad i söder), Åland, Åboland (sydväst om Åbo) och Nyland (från Hangö i väster till Pyttis i öster). Landskapet Åland har som redan nämnts internationella garantier för sin svenskspråkighet.

Samiska har officiell status på samernas hembygdsområde i Lappland.

Under hela den svenska tiden och ända till 1863 hade svenska varit det officiella språket. Av denna anledning är praktiskt taget alla dokument som kyrkböcker, juridiska och andra officiella handlingar avfattade på svenska även om den lokala allmogen var finskspråkig.

Efter skiljsmässan från Sverige vaknade kraven på, att det finska språket skulle få en starkare ställning. År 1850 inrättades en professur i finska språket vid Helsingfors universitet och finskan utvecklades så småningom till ett modernt språk.

Senatorn och professorn J. V. Snellman formulerade i Hegels anda finskhetens handlingsplan. Och han lyckades 1863 få genom att finska språket skulle jämställas med svenskan som officiellt språk. Denna regel gäller ännu i dag. Med tanke på språkgruppernas storlek är förstås finskan det dominerande språket. Fram till 2005 skulle alla studenter i Finland i sin studentexamen avlägga prov i både modersmålet (finska eller svenska) och det andra inhemska språket (svenska eller finska). Men detta är frivilligt från och med 2006. Endast modersmålet är obligatoriskt.

Visserligen utgör de finskspråkiga en majoritet av befolkningen, men de statliga myndigheterna har en lagstadgad skyldighet att betjäna (också rikssvenska släktforskare) även på svenska. Detsamma gäller de kommunala myndigheterna i tvåspråkiga kommuner, såsom Helsingfors, Åbo och Vasa. Detta framgår av språklagen. Med lite tålamod brukar det gå att få fram tjänstemän som talar svenska. E-post och brev besvaras på svenska. Ett problem är dock att arkivens beståndsöversikter för det mesta är på finska och därför svåra att tillgodogöra sig utan kunskaper i finska.

4. Kyrkböckerna

Ur vissa aspekter är det lättare att forska på finländska kyrkböcker än på svenska - framför allt på grund av Historieböckerna.

Det finländska arkivväsendet är uppbyggt på samma sätt som det svenska. Kyrkobokföringen i Sverige och Finland följde också samma regler inte bara fram till 1809 utan långt in på 1900-talet. Likaså är samtliga kyrkböckerna skrivna på svenska ända fram till ca 1860-1880. Kyrkböckerna är uppbyggda på samma sätt som i Sverige. I Finland kallas dock husförhörslängderna för kommunionböcker. I östra Finland finns dessutom s.k. barnböcker, som upptar hushållets barn.

Finlands släkthistoriska förening (FSHF) har lagt upp en hemsida, där det går att söka i en bilddatabas över kommunionböcker för ett flertal församlingar. Många sidor är ännu bara på finska men man har en ambition att allt skall också skall bli tillgängligt på svenska. Vill du hjälpa till med översättningsarbetet, kan du anmäla dig till info@digiarkisto.org.

Även ArkivDigital har digitaliserat kyrkböcker för Åland fram till 1890, mantalslängder till 1930, bouppteckningar till 1916, mm.

Församlingarna kan deponera sina äldre kyrkböcker (över 100 år) hos arkivverket, främst i landsarkiven. Mormonerna mikrofilmade kyrkböcker vid samma tid som i Sverige. De är tillgängliga för släktforskare (numera till största delen även konverterade till mikrokort) dels på Riksarkivet för hela landet och dels på de olika landsarkiven för respektive område. Det yngre materialet har ofta mikrofilmats (mikrokort) av församlingarna, varefter mikrokorten deponerats i landsarkiven.

Riksarkivet i Helsingfors lånar ut mikrofilmer till arkiv och bibliotek även utanför Finlands gränser. Filmerna får bara beställas av ett arkiv eller bibliotek och skickas sedan av Riksarkivet till den beställande institutionen. Lånetiden är en månad och priset är ca 10 € för högst fyra filmer. Om man vill låna bör man ta kontakt med Riksarkivet för närmare information om beståndet av filmer. Den publicerade beståndsförteckningen är gammal och inte tillförlitlig. En tillförlitlig katalog över kyrkboksmaterialet på rullfilm finns tillgänglig i Riksarkivets gamla forskarsal. De flesta landsarkiv har sammanställt en katalog för det egna området.

Svenska SVAR säljer och hyr ut mikrokort från några finländska församlingar inom främst den svensktalande delen och från några församlingar med anknytning till Finland (Stockholm och S:t Petersburg) samt en del annat finländskt material. För att se vad som finns (endast mikrokort), skriv in namnet på den sökta församlingen i rutan: Namn under Arkivsök

SVAR har även digitaliserat den svenska St:a Katarina svenska församlingen i S:t Petersburg. För att se vad som finns digitaliserat, skriv in "S:t Petersburg" i rutan: Namn under Arkivsök. Mer material finns på riksarkivet i Stockholm. S:ta Katarina församlingen var en stor församling med ca 6000 medlemmar på 1840-talet från Sverige, Finland och övriga länder runt Östersjön.

De östra och sydöstra delarna av landet har flera gånger drabbats av krig. Många kyrkor och prästgårdar har förstörts och kyrkböcker försvunnit. Detta gäller särskilt under stora nordiska kriget, då många präster och övriga ståndspersoner flydde till Sverige och landet låg öde i långa tider. Större delen av kyrkböckerna börjar därför först efter 1721.

På samma sätt som i det övriga Sverige förekommer namngivningen som patronymikon, varför man inte strikt kan följa ett efternamn. Egentliga släktnamn fanns förr bara i östra Finland (Karelen). I Finland tillkommer ytterligare en utmaning: Under det tidiga 1900-talets nationalistiska strömningar bytte många till finskklingande namn. Man bytte ofta både för- och efternamn och ibland flera gånger. Det kan ge svårigheter i sökandet i kyrkböckerna.

En stor fördel för den som forskar på Finland är de så kallade Historieböckerna. De är längder över födda, vigda och döda, samt längder över flyttade och även de flesta kyrkoräkenskaper för de evangelisk-lutherska församlingarna. De skrevs rent under åren 1924-1949 och en överföring till digital form har pågått ett antal år och nya data tillförs fortfarande i HisKi-projektet. Projektet innebär att kyrkböckerna (förutom kommunionböckerna) är sökbara på internet. Alla uppgifter i HisKi är inte kontrollerade. Därför bör man som släktforskare själv kontrollera sina uppgifter med de mikrofilmade kyrkböckerna.

Kyrkoböcker yngre än 100 år finns kvar ute hos församlingarna. För att få uppgifter ur dessa böcker måste man vända sig till den aktuella evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkans församling med en begäran om ett utdrag. Det bör ske skriftligen (e-post) och man bör noggrant specificera vilka uppgifter man vill ha. Pastorsexpeditionen är skyldig att ge forskaren de uppgifter han begär sånär som på det som är sekretessbelagt. Svaret kan dock dröja ganska länge. Ett par månader är inte ovanligt. För dessa tjänster tar man ett timarvode på 10 - 40 €. Släktforskaren kan även själv forska i kyrkböckerna i församlingens arkiv. På senare tid har det förekommit några fall då forskare, trots gällande lagstiftning, förvägrats denna rätt.

Sedan 1971 är alla finländare registrerade i Befolkningsregistercentralens databas. I den finns även alla finländska medborgare registrerade. Databasen upptar samtliga personer, med andra ord även de som är registrerade i de evangelisk-lutherska och ortodoxa församlingarna. Den 1 oktober 1999 tog den finska staten genom magistraterna helt över folkbokföringen från församlingarna.

5. Sökning i finländska arkiv

Den statliga arkivorganisationen består av Riksarkivet i Helsingfors och sju landsarkiv, som var och en täcker sitt geografiska område samt Ålands landskapsarkiv. Det centrala arkivet i Finland utgörs av:

Landsarkiven:

Svårigheterna i de allra flesta av dessa arkiv (Åland undantaget) är att beståndsförteckningar och sökregister oftast bara finns på finska. Därför är det bästa sättet att uppnå resultat, om man inte kan finska, att skriva till arkivet och framställa sina frågor så preciserat som möjligt.

6. Gå med i en finländsk släktforskarförening!

Som tidigare påpekats, kan det löna sig att gå med i en finländsk släktforskarförening. För Finland bör du välja den eller de föreningar som täcker det område, där du söker dina anor. Även om du söker kontakt med en rent finskspråkig förening, kan du nog skriva dina frågor på svenska. Troligen får du svar på svenska eller engelska. Det behöver inte heller betyda något större problem för dig om svaret kommer på finska, då det på G-gruppens diskussionslista finns medlemmar som vill hjälpa dig.

I Finland finns inget förbund, där de olika föreningarna är medlemmar. Den centrala organisationen för Finlands släktforskare är Genealogiska Samfundet i Finland, som ursprungligen är formad som stöd för vetenskaplig genealogisk forskning. Samfundet har numera också utvecklats till ett serviceorgan för finländska släktforskare.

Finlands släkthistoriska förening (FSHF) grundades år 2004. Det kostar ingenting att använda deras digitala bildarkiv. Föreningen arbetar ungefär som G-gruppen. Mycket är gratis för alla men en hel del är endast tillgängligt för medlemmar. Huvudspråket är finska. Föreningen strävar dock efter att också ha allt tillgängligt på svenska språket. Därför välkomnas G-gruppens svenskspråkiga medlemmar.

Föreningen förutsätter hjälp från engagerade forskare, som utan ersättning skannar in kommunionböcker (husförhörslängder). Om du vill understödja föreningen, kan du bli medlem för 17 Euro (+10,- anslutningsavgift det första året). Anmäl dig då till info@digiarkisto.org!

7. Bibliotek, litteratur och andra skrifter

Genom att kontakta nedanstående institutioner kan du få tillgång till beståndsförteckningar. På samma sätt som då det gäller arkiven bör du vara medveten om att det mesta finns bara på finska språket. Många beståndsförteckningar finns också på nätet.

8. Nyttiga hemsidor från forskare om Finland.

  • Många forskare på Finland har lagt ut sin forskning på egna hemsidor. Där är ofta sökbegreppen efternamn eller orter. Dessa kan du finna på nätet.

  • Genealogiska Samfundet i Finland har en omfattande sökbar släktforskarförteckning på nätet, där man kan söka på forskare, släktnamn eller ort.

  • Denna sida är mycket användbar och ger även annan information. T.ex passansökningar och flyktingar .” Haku” resp. ”Etsi” är de finska ordet för Sökning och Sök. Fyll i fältet under ”Haku” med efternamn eller ort och sedan klicka på ”Etsi”.

  • Hjälp vid översättning för släktforskare av ord på svenska-finska-engelska finns för:
      - yrken
      - förkortningar
      - dödsorsak

  • Stupade i kriget 1939-1945

  • SFHS – The Swedish-Finn Historical Society är speciellt användbar att använda om man söker efter finlandssvenska emigranter i världen

  • Namntjänst Via denna avgiftsfria service kan du få reda på hur många för- och släktnamn som registrerats i befolkningsdatasystemet. Du kan också studera statistik över de vanligaste namnen under olika tidsperioder. De äldsta namnen är ända från 1800-talet.

  • Finska Sjömän

  • Finnbygder i samverkan FINNSAM

  • Elevmatrikel 1640-1852 och 1853-1899 Helsingfors

  • Gårdar i Finland

  • Historiska Tidningsdatabasen. Nationalbiblioteket har digitaliserat de flesta tidningar som utkommit i Finland från och med 1771 och är mycket användbart för släktforskning. Pga upphovsrätt kan tidningarna ej läsas om de är yngre än hundra år, men sökning kan göras ytterligare några år framåt, ( för närvarande till 1918). Sökresultatet man får 1912-1918 redovisar vilken tidning och vad notisen handlar om.
    Många av tidningarna som ej kan läsas pga av upphovsrätten kan finnas som mikrofilm på Kungliga biblioteket i Stockholm

  • Facebookgrupperna Släktforskning i Finland och Finnish Genealogy kan vara värdefulla vägar.

9. Forskningshjälp

Diskussionslistor
Genealogiska föreningens hemsida har många nyttiga länkar. En rekommendation är disskusionsforumen SUKU, FINLANDER, WESTSIDE.
Flera länkar hänvisar till sidor på finska som ännu ej blivit översatta till svenska resp engelska men arbete pågår.

Forskarhjälp
Genealogiska Samfundet i Finland åtar sig inte själv att hjälpa släktforskare med deras forskning. Däremot har man givit ut en förteckning över forskare, som mot arvode åtar sig forskningsuppdrag.


Uppdaterad 2017-11-10. Copyright © Lars Craemer.