Tysk-baltisk adel

Föredrag av professor Christopher Toll inför G-gruppen i Goetheinstitutet i Stockholm torsdagen den 18 april 2002

I det här föredraget kommer jag att först ge en överblick över den tysk-baltiska adelns historia från äldsta tid och till våra dagar och sedan på särskild begäran några förslag hur man bedriver genealogisk forskning rörande tysk-baltiska adliga släkter. Däremellan vill jag på eget bevåg skjuta in liksom en trio, det lättare mellanstycket i en marsch eller menuett, några Pratchen, några anekdoter, som balterna är så förtjusta i, och några genealogiska och kulturella kuriositeter. Pratchen hör f.ö. till de ord, som levat kvar sedan svensktiden, liksom Spann för hink, som tyska eljes heter Eimer, och Schaffrei, som på tyska heter Vorratskammer.

Baltikum kan tyckas ligga i en utkant av Europa, isolerat från kulturländerna, och de femtio årens sovjetiska ockupation har säkert förstärkt detta intryck. Men Baltikum ligger vid Östersjön, och från äldsta tider har vattnet förenat snarare än skilt. Det var ju därför Finland hörde till Sverige och Skåne till Danmark. Över Östersjöns vatten kom på 1200-talet tyskar och danskar och kristnade Baltikum, och där blev Johanniterordens vita kors på röd botten till den danska Dannebrogen. Sedan Tyska orden 1346 köpt ut den danske kungen Valdemar Atterdag ur Estland, regerade över Baltikum förutom Tyska orden ett antal självständiga biskopar - ärkebiskopen av Riga och biskoparna av Dorpat, det kurländska Pilten och Oesel-Wiek, alla under den tysk-romerske kejsarens överhöghet. Från omkring 1420 fanns en livländsk lantdag bestående av ordensmästaren, biskoparna, deras adliga vasaller och representanter för hansestäderna.

Med Tyska orden kom dess riddare till Baltikum, medan biskoparna var tvungna att försvara sina stift med krigsmän inkallade från Tyskland och under den danska tiden också från Danmark, fast anmärkningsvärt få danskar kom över till Baltikum. Till de äldsta släkter, som redan på 1200-talet blev biskopliga vasaller hör Ungern, Rosen, Tiesenhausen och Uexküll och den ursprungligen danska släkten Taube (som vi i Sverige kallar Taube, men som ursprungligen hette Tuve). Medlemmar av alla dessa släkter har senare också kommit att tillhöra den svenska adeln. År 1524 anslöt sig de baltiska ridderskapen till den evangeliska läran, och från denna tid härstammar det öselska ridderskapets vapen med bokstäverna DWGBE Das Wort Gottes bleibt ewiglich, "Guds ord förblir i evighet".

År 1558 kastade sig tsar Ivan den Förskräcklige över Baltikum. Ordensmästaren Gotthard Kettler begärde hjälp från Polen, vilket resulterade i att delar av Livland kom under Polen. Reval och ridderskapet i de omgivande landskapen Harrien och Wierland ville inte underkasta sig en katolsk makt utan vände sig till Sverige, och 1560 bekräftade Erik XIV alla deras tidigare rättigheter. År 1559 hade stiften Ösel-Wiek - Wiek på det estländska fastlandet - och Pilten i Kurland sålts till den danske kungen, som gav dem till sin bror hertig Magnus. Vid Tyska ordens upplösning 1561 kom dess del av Kurland att bli en del av hertigdömet Kurland under polsk överhöghet. Men 1568 fråntogs Ösel honom av den svenske fältöversten Claes Kursell, och 1585 förenades Pilten med hertigdömet Kurland. I dessa förvirrade tider var det bara Riga, som förblev självständigt under den tyskromerske kejsaren, tills det 1581 erövrades av Polen. Då erövrades också från ryssarna Estland för svensk räkning av fältherren Pontus de la Gardie.

År 1600 införlivades Estland med Polen av den svensk-polske kungen Sigismund, men hans farbror hertig Karl landsteg i Reval och fördrev polackerna och vann den livländska adeln över till sig. I fortsättningen gick det sämre för svenskarna, och efter ett svårt nederlag undkom Karl IX, som under tiden blivit kung, bara tack vare att en livländsk adelsman, ryttmästaren i svensk tjänst Henrik Wrede, offrade sitt liv för honom genom att ge den omringade och sårade kungen sin häst, sedan kungens egen störtat. Från Henrik Wrede härstammar alla Wredar i Sverige, Finland och Baltikum.

Karl IX förlorade alltså Livland, men 1621 började hans son Gustaf II Adolf återerövringen genom att inta Riga, som hade försvarat sig så tappert, att Gustaf Adolf efteråt sade, att han inte begärde större trohet av Riga än den som staden visat kungen av Polen. [I Riga hölls hyllningspredikan av pastor Hermann Samson, som hade studerat i Wittenberg tillsammans med Axel Oxenstierna, och som 1640 som superintendent, dvs biskop över Livland, blev svensk adelsman, fast släkten inte blev introducerad och bosatt i Sverige förrän 1974, med namnet Samson Himmelstjerna. Elva år senare dog den ut i Sverige på manslinjen, men den fortlever i Australien, Finland, Frankrike, Spanien, Sydafrika, Tyskland och USA.]

Sedan Livland blivit svenskt, grundades 1632 universitetet i Dorpat. Under Gustaf II Adolf började många baltiska adelsmän gå i svensk tjänst som officerare, också från Ösel, som ännu var danskt. Till dem hörde Oswald Toll och tre av hans brorsöner. Ett skäl för dem att gå i svensk tjänst kan ha varit att Oswald och två av hans bröder hade varit pager hos Henrik Falkenberg på Salisburg i Livland. Henrik Falkenberg hade med sin far kommit från Mark Brandenburg och gått i Johan III:s tjänst och från 1601 i hertig Karls, som förde honom till Sverige följande år, där han fick Trystorp vid Örebro. Han ligger begravd i Örebro med sin fru Elisabeth Fietinghoff. Också Oswald Tolls och hans bröders mor hette Elisabeth Fietinghoff, och det är ju möjligt att deras släkting Falkenberg, hos vilken de uppfostrats som pager, har inspirerat dem att också gå i svensk tjänst. Från Henrik Falkenbergs två söner härstammar de båda grenar, den friherrliga af Trystorp och den grevliga af Bålby, som sedan dess levat i Sverige.

Förbindelserna mellan den baltiska adeln och Sverige var också officiella: Vid regeringsskiften kom representanter för de baltiska ridderskapen till Stockholm för att avlägga ed - från det öselska ridderskapet kom sålunda lantrådet Christian Toll hit tre gånger: Då förmyndarregeringen tillträdde efter Gustaf II Adolfs död, vid drottning Christinas tronbestigning och då Karl X Gustaf blev kung. Avkomlingar till Christian Toll och hans bröder har levt i Baltikum, Finland, Sverige, Ryssland och Tyskland.

Men inte bara tyska adelsmän kom via Baltikum i svensk tjänst. Också ryska adelsmän gick i svensk tjänst som bojaren Leontij Nasackin, som var i Ivan den förskräckliges här, när denne härjade i Estland, och som stannade kvar där och skaffade sig egendomar, och vars söner gick i svensk tjänst. Avkomlingarna introducerades på svenska riddarhuset, och släkten har levt kvar i Finland och Baltikum. Leontij Nasackins dotter var gift med bojaren Peter Rosladin, som också stod i svensk tjänst som överste och vars son blev svensk adelsman och fick förläningar i Livland. Släkten Rosladin är utdöd. Flera medlemmar av bojarsläkten Baranoff hade egendomar i Estland 1590 och deras avkomlingar blev ingifta i många svenska adliga släkter men lyckades inte få introduktion på det svenska riddarhuset. Det var också andra utländska adelsmän, som via svensk tjänst kom till Baltikum. Till dem hör stamfadern för den ursprungligen skottska släkten Löwis of Menar, som blev svensk överste och fick jordegendom i Livland 1630.

Sedan Livland blivit svenskt fick det en märklig svensk adelsman som guvernör, friherre Bengt Oxenstierna. Han hade studerat vid universiteten i Rostock, Uppsala, Wittenberg, Jena och Stuttgart och sedan under tio år rest i Orienten och besökt Jerusalem, Damaskus, Bagdad, schah Abbas I:s hov i Isfahan och också rest i Arabien och Egypten och kastats i fängelse och blivit överfallen av arabiska rövare. Om denne "Resare-Bengt" har Sven Hedin skrivit en bok. Efter hemkomsten hade han varit sändebud till Venedig, Holland, Frankrike och Danmark och guvernör i Augsburg. Under hans överinseende valde det livländska ridderskapet till lantmarskalk Otto von Mengden, som senare blev svensk friherre. Släkten von Mengden förblev i Livland, en avkomling blev på 1700-talet tysk riksgreve och rysk guvernör över Livland.

Utom lantmarskalken valde de adliga godsägarna vart tredje år tolv lantråd, som bildade ett slags regering under generalguvernören, och som med tolv kretsdeputerade utgjorde adelskonventet. Fyra lantråd ingick i hovrätten i Dorpat, medan lantrådskollegiet i Estland samtidigt självt också hade funktion som hovrätt.

Efter freden i Brömsebro 1645 kom också Ösel under den svenska kronan, och det öselska ridderskapet valde sin lantmarskalk, fyra lantråd och sex deputerade.

Det kan påpekas, att även om Estland, Livland och Ösel nu hörde till Sverige, så hade man ingen representationsrätt i Stockholm. Däremot blev enskilda baltiska adelsmän naturaliserade och introducerade på svenska riddarhuset av de många, som provinsernas adliga familjer tillhandahöll den svenska förvaltningen och armén.

Omvänt kom nu också svenskar till Baltikum och upptogs i de baltiska ridderskapen. Bland svenskar, som flyttade över till Baltikum märks fältmarskalken och riksamiralen greve Gustaf Otto Stenbock, som hade egendom i Estland i mitten på 1600-talet. I slutet av 1700-talet ärvde en Stenbock efter den ryske fältmarskalken greve Wilhelm Fermor, av engelsk härstamning, hans namn och kallade sig Stenbock-Fermor, och en greve Stenbock-Fermor ärvde senare av sin svärfar, den ryske generalen greve Otto von Essen, av samma släkt som de svenska Essarna, dennes namn och kallade sig greve Essen-Stenbock-Fermor, en kosmopolitisk namnkombination, som visar hur europeisk den baltiska adeln var. En annan svensk släkt, från Svensby i Värmland, till vilken ärkebiskopen Olaus Swebilius i slutet av 1600-talet hörde, vars barn adlades Adlerberg, kom med ärkebiskopens sonson till Estland, och dennes sonson, ryske generalen och ministern greve VladimirAdlerberg var kejsar Nikolaj I:s närmaste vän.

Ytterligare svenska släkter, som flyttade till Baltikum var Bagge af Boo, Baggehufvud, Baumgarten, Campenhausen, Gavel (Gavelius, samma ursprung som Adelstierna, Cederschiöld och Cronstedt), Gyldenstubbe och Igelstrom (samma ursprung som Appelbom, Fägerstierna och Strömfelt). Men de flesta i administrationen i Baltikum var inhemska, ibland också guvernören över Estland i Reval och generalguvernören över Livland och Ingermanland i Riga. Förvaltningen, rättsväsendet, undervisningen och sockenväsendet organiserades efter svenska mönster och bibehölls i stor utsträckning så till slutet av 1800-talet.

I gengäld blev Estland och Livland Sveriges kornbodar, och provinsernas adliga familjer tillhandahöll en rad ämbetsmän och officerare till den svenska förvaltningen och armén - över hälften av den svenska officerskåren skall ha varit baltisk. Tio svenska fältmarskalkar var födda i Baltikum: Herman Wrangel (vars son Carl Gustaf också blev fältmarskalk och byggde Skokloster), Fabian von Fersen och hans kusin Otto Wilhelm von Fersen, Rutger von Ascheberg, Johan Jakob Hastfehr, Carl Gustaf Dücker, Berndt Otto Stackelberg, Carl Henrik Wrangel, Gotthard Wilhelm Marcks von Württemberg, Samuel Gustaf Stierneld, och ytterligare sju fältmarskalkar hade fäder födda i Baltikum; förutom Carl Gustaf Wrangel Hans Wachtmeister, Gustaf Adam Taube, sannolikt Mathias Alexander von Ungern-Sternberg, Fredrik Axel von Fersen, Bernhard Otto Stackelberg och Johan Christopher Toll.

[Jag kan också nämna Gustaf Adolf von der Osten-Sacken, som blev landshövding på Gotland och svensk friherre, och vars far var född i Kurland, och Christian Albert Grotthuss av en livländsk släkt, som var svensk överste och en av Karl XII:s närmaste vänner i Bender, där han skötte kungens affärer och underhandlingarna med sultanens hov. När den turkiska hären före kalabaliken hade ställt upp sig kring kungens bostad, gick Grotthuss ensam och obeväpnad ut till janitscharerna och lyckades uppskjuta anfallet några dagar.]

Under Karl XI skulle reduktionen, indragningen av alla av kronan förlänade egendomar, också verkställas i Livland. Som representant för det livländska ridderskapet kom Johan Reinhold Patkul 1690 till Stockholm. Han tillhörde en släkt, som funnits i Livland sedan 1300-talet, men som är utdöd sedan 1866. En annan gren än hans blev svenska adelsmän och en Patkull blev svensk friherre 1716 men dog barnlös sju år senare. Johan Reinhold Patkuls ansträngningar under mer än ett års förhandlingar kunde inte avvärja reduktionen, men en förnyad ansökan förargade kungen så att Patkul fängslades och dömdes till döden. Patkul flydde emellertid och begav sig till Polen för att med polsk hjälp få Livland lösgjort från Sverige. Karl XII lyckades efter en fred med kung August få Patkul utlämnad och lät avrätta honom som landsförrädare. Tysk-balterna såg länge Patkul som en livländsk idealist, men senare har han uppfattats som hänsynslös och intrigant.

Trots reduktionen, och trots att Karl XI upphävt den livländska adelns självestämmanderätt, förblev de baltiska ridderskapen trogna den svenska kronan, och i Karl XII:s krig skall tre femtedelar av hans officerskår ha bestått av baltiska adliga, av vilka många med sina avkomlingar sedan kom att tillhöra den svenska adeln. Wrangel var väl den släkt, som bidrog med flest officerare till Karl XII:s armé; enligt Lewenhaupts "Karl XII:s officerare" 79, 54 av hans officerare hette Taube och 44 Rehbinder, 24 Pahlen, 22 Fitinghoff och Ungern, 20 Fock, Toll och Yxkull o.s.v.

Efter Karl XII:s nederlag kapitulerade de baltiska provinserna för Peter den store, som bekräftade ridderskapens rättigheter och återkallade reduktionen. Av de adliga släkternas medlemmar stannade en del kvar i landet, medan andra överflyttade till Finland eller det egentliga Sverige.

Ett ridderskap som korporation nämns i danska urkunder redan i mitten på 1200-talet, och på 1300-talet får både de danska vasallerna och Tyska Ordens vasaller sina rättigheter kodifierade. Sista gången bekräftades de av ryske kejsaren 1845. Från 1561 till 1918 styrdes Baltikum i praktiken av de olika ridderskapen under dansk, polsk, svensk och till sist rysk överhöghet. Det livländska ridderskapets område var södra Estland och norra Lettland. En matrikel över medlemmarna av det livländska ridderskapet inrättades 1747. Det estländska ridderskapets område var norra Estland utom Ösel och det fick sin matrikel 1756. Det kurländska ridderskapet i södra Lettland bestod ursprungligen av två ridderskap, som upprättade sina matriklar redan 1634. År 1809 förenades de till ett ridderskap, vars matrikel reviderades 1841. Det öselska ridderskapets matrikel slutligen är från 1741. En av matriklarnas uppgifter var att utestänga den ryska tjänstemannaadeln.

För att bli upptagen i matrikeln måste man uppvisa adelskap och i Livland och på Ösel måste man också vara godsägare. De fyra ridderskapen hade var sitt riddarhus, det livländska i Riga, det estländska i Reval, ett litet grönt palats på Domberget, som nu är konstmuseum, det kurländska i Mitau och det öselska i Arensburg, där den medeltida biskopsborgen tjäntgjorde som riddarhus.

Varje godsägare var medlem av lantdagen. Det var ridderskapen, som ombesörjde domstols-, polis- och förvaltningsväsendet (till 1889 då russificeringen börjat) och underhöll kyrkor, skolor, sjukhus och vägar, och alla ämbeten var hedersuppdrag och alltså oavlönade. Sin historiskt sett kanske största insats gjorde ridderskapen genom att upphäva böndernas livegenskap 1816-19, mer än 40 tidigare än i resten av det ryska riket.

År 1919 och 1920 upplöste de nya republikerna Lettland och Estland ridderskapen och konfiskerade tyskspråkiga godsägares gods. Ridderskapen ersattes därefter av lika många förbund, som upprätthöll traditionerna, vidareförde matriklarna och gav ut en genealogisk handbok. År 1939 tvingades den tyskspråkiga befolkningen genom Molotov-Ribbentroppakten att lämna Baltikum, och då upphörde dessa förbund.

År 1949 återuppstod de baltiska ridderskapen i form av en förening, "Verband der Baltischen Ritterschaften", som omfattar de fyra ridderskapen men också är uppdelad i 10 områdesföreningar, som t.ex. i Tyskland de i Bayern, Nordrhein-Westfalen och Berlin och nu också en i det forna Östtyskland. Andra finns utanför Tyskland i Finland, Sverige och Kanada. Utom föreningsårsmöten och andra lokala sammankomster hålls årliga förbundsdagar med bal i Tyskland. Ett nytt riddarhus har de Baltiska Ridderskapen skaffat sig genom att arrendera slottet Höhnscheid i närheten av Kassel. "Nachrichtenblatt der Baltischen Ritterschaften" alltså "Meddelanden från de Baltiska Ridderskapen" utkommer vart kvartal och innehåller artiklar om baltisk adel, dess forna politiska och kulturella betydelse, om ungdomsverksamheten och annan verksamhet inom den baltiska adeln i dag, referat från sammankomster, meddelanden om döda, födda och gifta, bokrecensioner m.m.

Jag har lovat att sluta med några ord om hjälpmedel för för forskning om baltiska adliga släkter. Men innan jag gör det, kommer nu ett litet lättare mellanspel.

Jag nämnde att då Baltikum blev ryskt, flyttade många baltiska adliga över till Finland eller det egentliga Sverige. I stället kom en del ryska släkter att flytta in i Baltikum, däribland flera av islamiskt ursprung som Baranoff, vars tatariske stamfar hade blivit döpt på 1400-talet. Genom att landsförrädaren Gustaf Johan Gyllenstierna på 1750-talet begav sig till Ryssland, där hans dotter gifte sig med en Baranov, har bl.a. medlemmar av de baltiska släkterna Baranov, Rehbinder och Toll och den ryska släkten Scharnhorst svenskt påbrå.

En turkisk pojke, som tillfångatogs av ryssarna 1773, blev senare rysk greve Kutaisov med egendomar i Kurland. Han började sin bana som kammartjänare hos sedermera kejsar Paul och steg så i hans gunst, att han blev hovjägmästare med generallöjtnants rang och fick höga ordnar och stora rikedomar och till sist upphöjdes till greve. När den ryske fältherren Suvorov 1799 efter sina segrar över fransmännen i Italien kom till Petersburg, fick Kutaisov i uppdrag att mottaga honom, och om deras möte berättas följande:
Fältmarskalken började: "Förlåt, herr greve, en stackars gubbe, vars minne ger efter - jag minns inte vilket ursprung er lysande familj har. Säkert har ni fått grevevärdigheten för en stor seger?" - "Jag har aldrig varit militär, furst Suvorov", svarade Kutaisov. "Då har ni säkert varit sändebud?" - "Nej, furst Suvorov." - "Minister?" - "Inte det heller." "Men vilken hög ställning har ni då innehaft?" - "Jag hade äran att vara Hans Majestäts kammartjänare." - "Det var mycket hedervärt, greve Kutaisov", sade Suvorov och ringde på sin kammartjänare och sade: "Troschka! Var dag säger jag till dig, att du inte ska dricka och stjäla, men du vill inte höra på mig. Titta nu på den där herrn; han var kammartjänare som du, men eftersom han varken var drucken eller tjuvaktig, så är han nu överhovstallmästare, riddare av alla ryska ordnar och greve. Försök att efterlikna honom!"

Omvänt flyttade en del baltiska adelsmän över till det egentliga Ryssland och blev förryskade och nådde ibland höga poster. Oss intresserar kanske här mest de, som också tillhörde den svenska adeln. Jag har nämnt generalen greve Adlerberg. Jag kan också nämna två damer: Julia von Baranov, f. Adlerberg, uppfostrade kejsar Nikolaj I:s döttrar och blev med sina söner upphöjd i grevlig värdighet. Och generalskan Olga Pistolkors blev efter skilsmässa gift med en storfurste Paul och fick 1915 titeln furstinna Palei.

Det ligger nära till hands för mig att också hämta ett exempel ur min egen släkt. Sedan Baltikum blivit ryskt 1721, flyttade två bröder Toll efter långvarig fångenskap i Sibirien den ene till Finland och den andre till Sverige, där de gav upphov till vardera en finsk och en svensk gren, och en kusinson till dem flyttade till Preußen, där tre av hans avkomlingar blev generaler. Men till dem, som förblev i Baltikum hörde en estländsk gren, och en medlem av den, Karl Toll, blev rysk general och utmärkte sig i krigen mot Napoleon. Denne Karl Toll, som blev rysk greve, förekommer i Tolstoys "Krig och fred". Efter slaget vid Leipzig 1813 kom han att stöta samman med en av sina preussiska släktingar, som då var general i fransk tjänst. Det var ju ännu under första världskriget inte oerhört, att medlemmar av samma släkt kämpade mot motsatta sidor.

En son till denne ryske general Toll var på 1880-talet rysk minister i Köpenhamn, och sedan jag själv som professor kommit till Danmark, har man flera gånger berättat för mig om honom, när man hört mitt namn. Ironiskt nog har han nämligen blivit ihågkommen i Danmark enbart därför att han ingått i en rolig historia om prins Hans och på grund av en vits på namnet Toll. Den danske prinsen Hans är känd för sin dumhet och det går många historier om honom, liksom om Oscar II:s bror prins August hos oss - om prins August berättas bl.a. att han i ett tal till kadetterna på Karlberg skulle ha sagt: "Även jag har varit ung, ja yngre än de flesta." I Danmark berättas alltså, att ryske ministern greve Toll skall ha hållit upp dörren för prins Hans' bror och då sade denne: "De er da en rigtig toldbetjent" (tulltjänsteman på svenska). Det tyckte prins Hans var så kvickt, så när den kungliga familjen hade samlats till middag berättade han historien, men så att hans bror skulle ha sagt "De er da en rigtig politibetjent." Det förargade naturligtvis brodern att höra sin lustighet fördärvad, så han utbrast förargat: "Du er da den dummeste i hele familien!" Det tyckte nu kungen, Christian IX, som satt vid övre bordsändan, gick litet för långt, så han höjde ett finger och sade: "Husk mig, husk mig!"

Vitsar på namn är ju inte så ovanliga. En som var rätt känd i baltiska kretsar och involverar tre kända baltiska och svenska släkter är den om Noa, som när han fyllt arken och seglat ut, ser en man komma simmande efter och be att bli medtagen. "Ungern", svarar Noa på tyska (alltså "ogärna" på svenska) - "Ja, ich bin Ungern-Sternberg", säger mannen, och får då komma med. Men så dyker där upp en till, och då säger Noa förargat, nu på estniska "Üx küll", som betyder just "en till" - "Ja, ich bin ein Uexküll", svarar mannen och får då också komma ombord i arken. Men såkommer där en tredje simmande, och nu blir Noa riktigt förargad och skriker "Sind Sie toll!" (Är ni galen) - "Ja, ich bin Toll aus Kuckers", och det skulle så vara de tre äldsta baltiska familjerna, härstammande ända från före syndafloden. Uexkull och Ungern hör åtminstone till dem, som fanns i Livland redan på 1200-talet, men Tollarna kom till Ösel först i mitten på 1500-talet, i sista stund för att hinna med att räknas till de släkter, som fanns där redan på Tyska ordens tid.

Också vapnet kan ibland ge anledning till lustigheter. Den baltiska släkten Anrep, som har en kam i vapnet, kom på 1600-talet till Sverige och har väl här blivit mest känd genom Anreps ättartavlor, som utgavs 1858-1864 av Gabriel Anrep, den moderna svenska släktforskningens grundare. Om en herr von Anrep i Baltikum berättas, att han kom som gäst till ett gods och vid mottagandet frågade husets herre honom, var han hade sitt gepäck. "Jag har allting på mig", svarade han. "Jag förstår", sade husets herre, "tandborsten i fickan och kammen i vapnet."

Ett egendomligt vapen har släkten Rehbinder, vars stamfar var Tyska ordens vasall i Kurland 1404 och som fick svensk friherrlig värdighet 1680: Den har tre krönta treor i skölden. Man har sagt att de skulle syfta på treenigheten, men ser man på äldre vapenavbildningar visar det sig, att vapnet egentligen är tre krönta ormar, som sedan tydligen missuppfattats som treor. Enligt en gammal osannolik tradition skulle släkten egentligen ha hetat Drebinder och haft tre band i vapnet. Släkten har f.ö. utom fyra svenska och 22 ryska generaler haft en sardinsk fältmarskalk.

Rehbinders hör till de släkter, som har olika uttal i Sverige och i Baltikum, där namnet uttalas Réhbinder. Detsamma gäller t.ex. Stackelbergs, som i Baltikum heter Stâckelberg, och Vegesack, som i Baltikum uttalas som det skrivs: Vegesack. Namnet Taube uttalas i Sverige som om det vore franskt Taube, fast det ju egentligen varken är franskt eller tyskt utan kommer från det danska förnamnet Tuve.

När jag nu talar om uttalet av namnen i Baltikum och Sverige, vill jag också säga något om partikeln von. Carl Gustav Toll, stiftare av fideikommisset Kuckers i Estland, skriver till en son till generalen Georg Heinrich Toll i Hessen i ett brev 1789, i vilket han redogör för Tollarnas förhållanden i Baltikum, avslutningsvis "Von hier schickt man die Briefe über Duderstadt nach Hessen und kann nur bis dahin franckieren, auch merke ich an daß alle alte Familien hier nicht das von vor Ihren Namen setzen weil sich itzt alles von nennen will. "Alltså: Härifrån skickar man breven över Duderstadt och kan bara frankera dit, jag påpekar också att alla gamla familjer här inte sätter von framför namnet, eftersom nu alla vill kalla sig von.

Detta skrevs 1789 - det var alltså först under andra hälften av 1700-talet, som man började sätta von framför namnet i Baltikum. Detta bekräftas av att de släkter, som från Baltikum kom in i Sverige och introducerades på Riddarhuset här, i allmänhet inte har något von framför namnet, t.ex. Falkenberg, Fitinghoff, Klingspor, Koskull, Löwen, Maydell, Rehbinder, Sack, Sass, Stackelberg, Strijk, Toll, Yxkull - det heter ju Volmar Yxkullsgatan. Knorrings introducerades som Knorring 1672 men en annan gren som von Knorring 1756 - då hade man tydligen börjat vilja kalla sig von. Efter titeln Baron står aldrig von men alltid efter Freiherr utom i något enstaka fall, som Freiherr Knigge, en tysk släkt, som först under den ryska tiden kom till Kurland. I Tyskland har Knigge blivit beteckningen för en etikettsbok efter en Knigge på 1700-t., som skrev den första sådana.

Jag sade inledningsvis, att Baltikum under medeltiden ingalunda var en isolerad del av Europa. Under den ryska tiden hade den baltiska adeln nära till huvudstaden S:t Petersburg, som ju var en mycket europeiskt präglad stad. Och som de ryska adelsmännen - och de svenska - reste man för sin bildnings skull på den europeiska kontinenten. Som exempel på den baltiska adelns kulturella förbindelser under den ryska tiden vill jag nämna Reinhold Friedrich v. Berg, som i mitten på 1700-talet besökte Rom och Paris. I Rom lärde han känna Johann Joachim Winckelmann, den konstarkeologiska vetenskapens grundare och nyklassicismens skapare, som visade honom Roms konstskatter och älskade honom som sin närmaste vän. Ett möte i Holland i början på 1900-t. Mellan en familj Vietinghoff (musikern Conrad och hans hustru Jeanne och deras son Egon, senare målare) fick stor betydelse för den belgiska författarinnan Marguerite Yourcenars författarskap.

Kontakterna med Sverige fortsatte också. Rysk minister i Stockholm var på 1790-talet den kurländske adelsmannen och svenske friherren general Peter von der Pahlen, som sedan blev guvernör över Kurland och rysk greve. Urkundsforskaren och -utgivaren överste Robert Toll på Kuckers i Estland, som på 1800-talet samlade allt han kunde komma över rörande Estlands och Livlands historia, besökte Stockholm för att forska i Riksarkivet här.

Bland den baltiska adelns förbindelser med Sverige i vår tid kan erinras om att statsminister Palmes mor var född von Knieriem, så att Olof Palme hade barndomsminnen från somrar i Baltikum före andra världskriget.

Efter andra världskriget stod ett upprop i "Meddelanden från Riddarhuset" om hjälp till den baltiska adeln, och genom en av undertecknarna fick jag själv kontakt med de baltiska släktingarna, som nu levde i Tyskland. Den Tollska släktföreningen grundades 1953 delvis för att göra det lättare att finansiellt och moraliskt understödja de landsflyktiga och utblottade baltiska släktingarna. Flera släktföreningar utom den Tollska omfattar både svenska och baltiska medlemmar, som de Wrangelska och Stackelbergska. Några baltiska släkter har, åberopande sig på sitt svenska adelskap, efter mer än tvåhundra år kunnat få introduktion på Riddarhuset i Stockholm: Gentzschein 1967 (det var Thomas Gentzschein från Dagö, generalguvernören Jacob De la Gardies hovmästare, som adlades 1650), von Rosen af Kardina 1971 och Samson Himmelstjerna 1974.

I vår tid har de baltiska och svenska ridderskapen nära förbindelser, dels rent officiellt genom ömsesidiga besök mellan den svenska riddarhusdirektionen och de baltiska ridderskapens ledning, dels genom de baltiska ridderskapens förening här i Sverige och numera också genom den baltiska och den nygrundade svenska adliga ungdomsverksamheten. De baltiska ridderskapen hör till det tyska adelsförbundet, och detta är liksom det svenska Riddarhuset engagerat i den europeiska adelns samarbetsorgan CILANE, Commission d'Information et de Liaison des Associations Nobles d'Europe.

Utgångspunkten för de följande anmärkningarna om tyskbaltisk adlig genealogisk forskning är en liten bok av Ernst v Mühlendahl, "Die baltischen Ritterschaften", Glücksburg 1953 (ny uppl. 1973), som innehåller en översikt över alla immatrikulerade baltiska adliga släkter med angivande av när och var släkten först nämns, stamfadern, vem som adlats och vilka som fått högre värdighet, när och i vilket ridderskap släkten immatrikulerats, beskrivning av vapnet och hänvisning till genealogiska och heraldiska verk.

Flera sådana verk finns lätt tillgängliga i Kungl. Bibliotekets läsesal. Främst bör nämnas "Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften" med olika delar för de olika ridderskapen. De ätter, som introducerats också i Sverige och Finland, finner man i Elgenstiernas och Carpelans Ättartavlor. Dessa tre standardverk är inte alldeles nya: "Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften" kom ut 1929-39 med ett tillägg till Öseldelen 1968, Elgenstierna kom 1925-1936 och Carpelan 1954-1966. De kan kompletteras med "Genealogisches Handbuch des deutschen Adels" från 1951 och framåt med ett register till hittills utkomna delar från 2000 - här finns många baltiska släkter upptagna, liksom i föregångaren "Gothaisches Handbuch". Till "Genealogisches Handbuch des deutschen Adels" finns också ett "Adelslexikon", som förtecknar alla tyska adliga släkter i bokstavsordning med angivande av första omnämnandet, stamfadern, vem som adlats och när, upphöjelser i högre stånd, vapenbeskrivning och litteratur. Adelslexikonet har med 12 band hunnit fram till släkten Schmude. För Elgenstierna finns kompletteringar i Genalogiska Föreningens tidskrift "Släkt och Hävd" och i stamtavlorna på Riddarhuset. Elgenstierna har utkommit på CDrom med en del kompletteringar införda.

Äldre arbeten finns i bibliografiska verk som F. Wecken, "Familiengeschichtliche Bibliographie", utgiven i Leipzig och omfattande åren 1897-1937, och för tiden före 1897 O. Gundlach, "Bibliotheca familiarum nobilium", 3. uppl. 1897 - båda upptar också borgerliga släkter.

De baltiska ätternas vapen finner man i Klingspors "Baltisches Wappenbuch" från 1883 och i efterföljaren Patrick v. Glasenapps "Baltisches Wappenbuch" från 1980 och i gamla Siebmachers Wappenbuch, också i galleriet på Kungl. Biblioteket, i delen om Ostseeprovinzen.

Detta var översiktsverk. För många släkter finns släktböcker. Jag kan här bara nämna några få, som H. v. Bruiningks "Geschichte der Familie von Bruiningk in Livland" från 1913, "Släkten Taube" av A. Taube från 1913 och uppföljaren med samma titel av sonen B. Taube från 1939, "Ätten Rehbinder" från 1925 av en författare med samma namn, M. v. Taubes bok "Die von Uxkull", 1-3, 1930-1955, och S. Grauers m.fl., "Ätten Wachtmeister genom seklerna" 1(-4), 1932(-56). Många andra böcker från tiden före andra världskriget om adliga tyskbaltiska släkter finns uppräknade i en uppsats av O. Welding, "Das baltische Genealogische Schrifttum 1700-1939" i "Schrifttumberichte zur Genealogie" utgiven av förlaget Degener i Neustadt/Aisch 1958.

I Tyskland finns en bokhandel specialiserad på tyskbaltisk litteratur, Harro v. Hirschheydt, Neue Wiesen 6, D-30900 Wedemark-Elze. Den har nyare baltisk littteratur men också t.ex. "Deutschbaltiches biographisches Lexikon 1710-1960" 1970 med 3600 biografier (EUR 150) och en rad äldre historiska bibliografier i nytryck.

Några tidskrifter kan nämnas, som "Das Inland" 1836-1863, "Baltische Monatsschrift", som började utkomma 1859, "Jahrbücher für Genealogie, Heraldik und Sphragistik", som kom ut i Mitau 1893-1914, och "Baltische Familiengeschichtliche Mitteilungen" 1-9, Dorpat 1931-Posen 1940. Nu utkommande är det redan nämnda "Nachrichtenblatt der Baltischen Ritterschaften" och den mera borgerliga "Baltische Briefe".

Man kan också vända sig till representanter för nu levande släkter. Flera släkter har någon genealogiskt intresserad medlem, som också vet besked om släkten har ett släktarkiv. De olika baltiska ridderskapens genealoger bemödar sig om att fortsätta de tryckta genealogierna i "Genealogisches Handbuch der Baltischen Ritterschaften": för Livland Arved v. Oettingen, Ringstr. 10, D-37281 Wanfried, för Estland Dr. Walter v. Hueck, Schwalbenweg 14, D-35043 Marburg, för Kurland Klas Lackschewitz, Winterweg 4, D-79737 Herrischried, för Ösel Baron Konrad-Udo v. Vietinghoff-Scheel, Nelkenweg 8, D-56581 Ehlscheid. Ridderskapen har sina arkiv i Marburg, där också Tyska adelsförbundets arkiv finns. De Baltiska Ridderskapens arkivarie är Dr. Manfred v. Boetticher, Königsworther Str. 10, D-30167 Hannover. De Baltiska Ridderskapen har också en hemsida, www.baltische- ritterschaften.de.

Härmed har vi kommit över till arkivstudier och studiet av urkunder, men innan man går direkt till arkiven, kan man studera de urkunder, som finns publicerade, främst i Robert Tolls "Ehst- und Livländische Brieflade" 1-2, 1861-1864.

För Baltikums danska tid under 1500-talet finns det mesta arkivmaterialet i Rigsarkivet i Köpenhamn, intill Christiansborgs slott. Också från 1500-talet och fram tills Baltikum blev ryskt finns handlingar i Livonicasamlingen i det svenska Riksarkivet. För arkiven i själva Baltikum finns en översikt i "Arkiv, samhälle och forskning" 1991 h. 1 av dåvarande krigsarkivarien, nu riksarkivarien Erik Norberg. I Reval finns det gamla stadsarkivet, Tullgatan 4/6, med handlingar till Revals historia från 1200-talet och framåt. Här finns också kyrkböcker från Ritter- und Domkirche, Olai och Nikolaj. En tryckt katalog finns: G. Hansen, "Katalog des Revaler Stadtarchivs", Reval 1924. I Historiska museet på Pikkgatan finns också arkivalier av genealogiskt intresse och en fotosamling med porträtter.

Det främsta arkivet i Estland är Historiska arkivet på Liivgatan i Dorpat med handlingar från tiden 1240-1940. Arkivet ligger i en röd tegelbyggnad från 1800-talet - man går över Domberget förbi Domkyrkans ruin och ned under två broar och till höger. Det har generösa öppettider: från 9 till 19. Handlingar från svensktiden finns förtecknade i en tryckt katalog från 1936 av Otto Liiv ("Katalog des estländischen Generalgouverneursarchivs aus der schwedischen Zeit" 1-2). I arkivet finns också estländska ridderskapets gamla arkiv och många personarkiv efter medlemmar av släkter som Wrangel, Pistolekors, Ungern-Sternberg och Stackelberg. Törnes samling innehåller en mängd biografiska notiser ur kyrkböcker, dödsannonser, biografiska tidningsartiklar m.m. från början av 1900-talet. Här finns också ett fotoarkiv.

Ett De la Gardieskt släktarkiv finns i universitetsbiblioteket i Dorpat, behandlat av J. Lossius, "Die Urkunden der Grafen De la Gardie .." 1882, och B. Cordt, "Zur Geschichte des Adelsgeschlechts und Familienarchivs der Grafen De la gardie" 1893. Universitetsbiblioteket är en stor modern byggnad vid motsatta ändan av Universitetsgatan än Universitetet. Här finns också en fotografisamling.

De nu nämnda arkiven besökte jag i förra veckan. Där finns överallt hjälpsam personal, som talar antingen engelska eller tyska, i några fall svenska. Där finns också möjlighet att få handlingar kopierade.

Det livländska generalguvernementets arkiv finns huvudsakligen i Centralarkivet i Riga och är katalogiserat av F. Bienemann 1908. I Riga finns också rester av det livländska ridderskapets arkiv och det kurländska hertigdömets arkiv. Här skall också finnas en stor personhistorisk samling "Materialien zur Personenkunde Rigas und der baltischen Provinzen" av A. Buchholtz. Men Riga har jag inte själv besökt.