Spår av svenska knappar

Om danska och svenska Röda Korsets samt det Internationella Röda Korsets
aktioner 1945 för att befria fångar ur tyska koncentrationsläger
under de sista veckorna av andra världskriget

Vad ett litet fynd kan berätta om – en sammanställning av Peter Wellbrock, Stade

Denna berättelse börjar för länge sedan. År 1970 hittade jag till min stora överraskning på en plantskola nära Strelitz-Alt utmed dåvarande F 96 tre identiska uniformsknappar vid en exkursion med Arbeitsgruppe Ur- und Frühgeschichte Neustreilitz (Mecklenburg). De kunde snabbt tillordnas Kungariket Sverige på grund av sin heraldiska utformning: tre i trekant anordnade adelskronor. På baksidan runt en ögla fanns instansat namnet på tillverkaren, C. C. Sporrong & Co, Stockholm. Alltså en mycket talande indikation. Jag hade gärna velat veta mer, till exempel varför och hur knapparna hade hamnat här i skogen nära Neustrelitz. Och om knapparnas spår skulle kunna följas från Mecklenburgs skogar till Sverige? Vilka soldater hade en gång i tiden uniformer med liknande knappar? När jag visade knapparna för några regionala forskare var dessa lika frågande som jag. Det fanns även tvivel på om knapparna hade någon som helst betydelse för den regionala forskningen. Hade fyndet möjligtvis en helt naturlig förklaring?

Bevisföring omöjligt

Någon historiekunnig svensk kunde jag tyvärr inte fråga. Ändå låg Sverige geografiskt nära. Fast för en medborgare i DDR, som ville utforska något över den västra gränsen, var denna gräns fram till 1989 ogenomtränglig. Officiellt påstod DDR-regimen visserligen att man var öppen mot hela världen och visade även sympatier för den skandinaviska staten på grund av dess mäklande roll i öst-väst-konflikten. Ett försök att ta upp forskningskontakter med Sverige hade dock varit mycket suspekt för DDR-ledningen. STASI hade omedelbart anat landsförräderi och spioneri. Även Sverige tillhörde enligt DDR-ideologerna till klassfiendernas läger. Mina frågor blev obesvarade under lång tid även efter 1989. Knapparna och därmed även frågorna hade fallit nästan i glömska. En dag när jag av viss anledning – en resa till släktforskardagarna i Stockholm och Föreningen G-gruppen – sökte efter dem, fanns endast en av knapparna kvar i lådan. Denna måste nu representera alla – pas pro toto.

Att lösa gåtor

Forskningen efter knapparnas härkomst hade endast varit meningsfull, om jag hade haft kännedom om aktionen med de vita bussarna under våren 1945 och kunnat dra motsvarande slutsatser. Så var inte fallet. Från början förmodade jag att knapparna härstammade från en gammal uniformsjacka som en svensk studerande burit när han före 1:a världskriget någon gång läste vid tekniska läroverket i Alt-Strelitz. Denna fackskola för byggnadsingenjörer hade varit mycket populär hos utländska studerande bland annat från Polen och Sverige. Genom annonser i dessa länders tidningar gjordes de jämt uppmärksamma på detta institut, där man slapp inträdesprov. Den som saknade pengar klädde sig ofta i gamla militära kläder och då oftast efter krig.

En utsliten uniform av en svensk studerande hade kanske, efter avslutad skolgång, blivit slängd i skogen eller i skogsbrynet…. Även idag förekommer sådant. Något skäl för fyndet av knapparna i skogsområdet, nära vägen till Berlin, måste finnas. Först flera årtionden senare blev sammanhangen klara.

Den siste soldaten 1814

Man kan läsa en hel del om svenska arméer, som opererat i dessa områden. Fast det mesta var flera hundra år gammalt. Så gamla verkade knapparna inte vara. Sökningen i olika lexika resulterade i följande: Svensk militär har funnits i nordöstra Tyskland sedan 30-åriga kriget och Sveriges inblandning i det. Det började med landsättningen av trupper vid Oders mynning 1630. Sedan i det stora Nordiska kriget (1700/1721) då Sverige, Ryssland, Polen och Danmark kämpade om makten kring Östersjön. Därefter följde Sveriges deltagande i sjuåriga kriget mot Preussen (1757/1762) och slutligen segern över Napoleon i slaget vid Leipzig (16-19 oktober 1813). Den franska armén slogs av en koalition bestående av England, Preussen, Ryssland, Sverige och Österrike. Detta var Sveriges sista medverkan i något krig i Europa! Våren 1814 intog de allierade Paris. Napoleon tvingades abdikera och förvisades till ön Elba.

Efter 1814 har således inte någon svensk soldat befunnit sig på tysk mark – och ingen svensk soldat har kunnat tappa någon knapp i norra Tysklands skogar.

Bernadotteaktionen

Mars/april 1945: Om situationen kort före Hitlertysklands totala nederlag kan man läsa i många böcker. Somligt är dock helt glömt av allmänheten. Till det hör den gemensamma hjälpaktionen ”de vita bussarna” eller ”Bernadotte-aktionen” av svenska, danska och internationella Röda Korset (ICRC med säte i neutrala Schweiz). Räddningsaktionen förlöpte enligt alla överenskommelser i nästan fullständig hemlighet. Även efter krigets slut beaktades den knappast. Kriget var äntligen slut och nu bekymrade människorna sig om säkerställandet av sina basala livsbehov, om bostad och mat, om övergången från krig till fred. De flesta människor ville inte höra talas mer om ”krig”.

Ändå var aktionen med de vita bussarna en enastående demonstration i mänsklighet i mörkret av mänsklighetens grymmaste krig av alla. Det fanns och finns dock kritiska röster vilka ansåg att aktionen inte gick långt nog eller att bittra eftergifter, till exempel transportfrågor, inte borde ha gjorts. Så beklagligt och smärtsamt detta än var så måste man betänka följande: Om någon tillåter sig att förhandla med en diktator så måste man nödvändigtvis godtaga kompromisser för att uppnå sitt mål. Denna betraktelse över ”de svenska knapparnas spår” kan endast i ringa omfång gå in på den stora betydande debatt. I förgrunden står ögonvittnesskildringar av deltagarna i aktionen med de vita bussarna under krigets sista veckor 1945. Medlemmar i Föreningen G-gruppen översatte dagböcker av ögonvittnen, av tidningsrapporter, citat ur böcker och andra källor samt fotograferade monument över de vita bussarna utanför Humanitetens Hus i Malmö. Norska motståndskvinnor och –män hade donerat medlen för minnesmärket och bronstavlan.

Frågor utan svar

Enstaka knappar går alltid förlorade, de slits av och måste ersättas för att persedeln skall göra nytta. Mina tre knappar hade tydligen samtidigt tagits bort från en jacka eller rock ty de låg den gången tätt ihop framför mig på marken. Vem gör något så meningslöst som att tillägna sig en knapplös jacka? Det kan inte förklaras. Förmodligen togs knapparna bort samtidigt. Flera årtionden senare på kongressen 2007 i Stockholm rekonstruerade de svenska forskarna den förmodliga händelsen: Gärningsmannen, som hittade jackan, ville inte bli igenkänd som tjuv av en svensk uniformsjacka eller som likplundrare. Det skulle ju leda till frågor efter den ursprungliga ägaren till jackan. Kanske hade det varit en sårad eller rent av stupad deltagare i den vita bussaktionen. Personalen löpte stora faror vid sina resor till koncentrationslägren i krigsområdet i Tyskland. Hur det verkligen gått till går, det förmodligen aldrig att utröna. Här måste vi stanna vid antaganden, men det finns troligtvis något sammanhang med de allierades jakt- och attackplanen. Ögonvittnen berättar om angrepp på fordon av alla typer, egalt om civila eller militära. Detta hörde till krigets grymma vardag under krigets slutfas, då det inte fanns tid för moraliska överväganden. Även symboler i form av ett rött kors målade på fordonen hjälpte inte mot beskjutning.

De vita bussarna

När jag sommaren 2006 hade tillfälle att delta i den redan nämnda kongressen i Stockholm tillsammans med Föreningen G-gruppens forskare, visade jag dem min knapp. Platsen och omständigheterna kring dennes upptäckt fann genast intresse. Temat ”Svenskar i Tyskland – Tyskar i Sverige” är föreningens tyngdpunkt, då många svenska historie- och släktforskare har tyska rötter eller omvänt. De ville nu försöka utforska vilken bakgrund den svenska knappen från Mecklenburg kunde ha. Jag lämnade den gärna till dem för deras efterforskningar. På konferensen i Stockholm hörde jag själv för första gången någonting och de vita bussarnas aktion av svenska, danska och internationella Röda Korset och räddningen av KZ-fångarna. Under genealogdagarna talade vi om den verkliga fyndorten i norra Tyskland i närheten av SS koncentrationsläger Ravensbrück och Sachsenhausen. Man ville forska vidare och tolka informationen som fanns kring själva knappen. Kunde knappens spår följas från fyndplatsen över Östersjön till Sverige?

Den okända aktionen

I DDR hade man aldrig hört talas om en aktion av Svenska Röda Korset och Internationella Röda Korset avseende befrielsen av KZ-fångar – eller också fick den inte omnämnas. Även om någon kände till aktionen, genom hörsägen eller självupplevelse, var det inte lämpligt att tala om den. Det fanns endast ett enda tolkningsföreträde för historia och det var den ensidiga och ideologiskt färgade tolkningen av DDRs historiker. Inom den förekom inte det Svenska Röda Korsets och det Internationella Röda Korsets aktioner, eftersom dessa genomförts av västliga länder och organisationer. På annat sätt kan jag inte förklara att denna humanitära insats kunde förtigas. Hemlighetsmakeriet hade dock även följder i andra länder kring krigsslutet 1945. Den förtjänta uppmärksamheten för den stora allmänheten uteblev.

Vem kommer ihåg

Endast ett fåtal invånare i de byar och småstäder, genom vilka de svenska och internationella Röda Korsets fordon körde, förmodas ha kommit ihåg de vita bussarna. Situationen vid slutet av kriget var så hotande, att knappast någon stod på farstubron för att titta på svenskarnas busskonvoj och frågade varifrån och varthän de körde. Det var slutet på kriget, då allt det förskräckliga ännu mer förstärktes. Då gällde endast det krassa överlevande. Dessutom åkte Himmlers hemliga polis med i bussarna för att förhindra kontakter mellan de befriade fångarna och civilbefolkningen. Det enda viktiga för människorna var den egna säkerheten och det dagliga brödet. Många hade lämnat sina hem och flytt till skogarna eller västerut i rädsla för den sovjetiska arméns intåg.

Sporrong

Något senare meddelade de svenska forskarna mig att tillverkaren av knappen C.C. SPORRONG ännu existerar i Stockholm Den är en i Skandinavien bekant firma som offererar ett brett utbud ”from Buttoms to Brands” (från knappar till märken).

Forskarna i Stockholm hittade i Uniformsreglemente för Försvarsmakten 2003 UniR FM, sid 266, en knapp som är identisk med den svenska knappen från Mecklenburg. I ett utlåtande av SPORRONG, som Föreningen G-gruppen bett om står det: ”Det ser ut som om det är knappen m/39-60 i silver som ännu används av LG, T2 och Livgrenadjärgruppen.

Knappen användes från 1939. Med stor sannolikhet satt denna knapp på en uniformsrock, som en eskorterande svensk soldat hade på dig under aktionen med de vita bussarna i Tyskland i mars/april 1945 nära Neustrelitz.

Missbruk av symboler

Luftrummet över Tyskland behärskades av de allierade jakt- och attacktplanen. I några fall sköt man även på Röda Korsbussar. I detta krig, som blivit allt smutsigare, kunde ingen – absolut inte någon enskild pilot – avgöra under vilka maskeringar fanatiska SS-män och tyska armésoldater flydde och därvid använde sig av den internationella symbolen för Röda Korset. I detta sammanhang här några citat ur olika framställningar av händelserna.

Sida 181: Den 5 mars lovade britterna att deras flygmyndigheter skulle ge instruktioner att undvika anfall mot Svenska Röda Korsets konvojer – men några garantier kunde inte ges. Det definitiva beskedet den 8 mars (samma dag som detachementet beordrades avmarschera) var att den brittiska regeringen i princip införstådd med rödakorsaktionen men var ”unable to give a safe-conduct” samt tvingad meddela att de svenskar, som skulle ge sig in i Tyskland och av Tyskland kontrollerat område, skulle göra detta på ”egen risk”.

Sida 135: Tidigt på morgonen den 20 april lämnade den svenska kolonnen Padborg för att över Lybeck och Wismar gå österut till Ravensbrück. Kapten Folke mötte kolonnen i Lybeck och förde den därifrån till Ravensbrück. De allierade jaktflygarna härjade nu vilt utefter vägarna i närheten av Lybeck, men kolonnen hade tur och blev inte utsatt för något anfall.… Sida 136: Kommendanten kom ut från sin expedition, synbarligen ganska nervös. Han talade om att ryssarna stod norr om Oranienburg, endast omkring 25 kilometer från lägret. Kommendanten förklarade att ilastningen skulle ske omedelbart och att kolonnerna redan samma kväll måste lämna Ravensbrück, eftersom ryssarna kunde komma vilken minut som helst. Ryttmästare Ankarcrona var av samma mening.

Sida 192: Lågflygarna var verksamma varje dag och nästan utan avbrott. En dag skulle vi få svår känning av dem. Officerarna, doktor Arnoldsson, kyrkoherde Hellquist, monsieur de Bionay och jag satt alla på expeditionen och hade överläggningar, då dörren rycktes upp. En amerikansk soldat, chaufför hos internationella Röda korset, kom instapplande och anmälde att löjtnant Hallquist kolonn från Ravensbrück blivit beskjuten strax utanför Schwerin. Lågflygare hade gjort ett överraskande angrepp, flera människor hade dödats. Den svenske chauffören var skjuten och officeren svårt sårad. …

Sida 115: Vi sökte oss till en början fram till helt nära Östersjökusten över Wismar och Sternberg. Därifrån åkte vi på småvägar sydost ut och passerade sjöarna Plauer See, Kölpin och Müritz. Som vanligt dessa sista veckor var färden ansträngande med en oerhörd trängsel på landsvägen och med ytterst livlig ”Tiefflieger”-verksamhet. När vi i Neustrelitz kommit in på den stora vägen till Berlin blev det särskilt besvärligt. Flykten från huvudstaden pågick för fullt, trupper och civila trängdes på vägarna. Alla verkade desperata och ingen hade någon lust att bereda plats för en utländsk kolonn, som gick i motsatt riktning.
Vid ankomsten till Ravensbrück möttes vi av underrättelsen att ryssarna avskurit vägen till Berlin. Oranienburg hade fallit och även Nassenheide ett stycke norr därom.

Sida 118: Folke lämnade oss för att åka i förväg till Lübeck, medan Danziger och Ankarcrona blev kvar i lägret. De skulle förbereda ytterligare transportet, som höll på att organiseras under Hallquists och doktor Arnoldssons befäl. Vi lämnade kvar en lastbil, så att de skulle kunna rymma fältet om det blev nödvändigt.
Själv avgick jag med kolonnen. Jag valde samma väg som på ditresan. Trängseln och röran på landsvägarna var nu om möjligt ännu värre än dagen förut.

Sida 131: I den lilla staden Waren nordväst om Ravensbrück var paniken obeskrivlig. Trängseln på huvudgatan var så stor att trafiken körde fullständigt fast och på över en halvtimme kunde vi inte komma varken fram eller tillbaka.

Sida 121: Nu återstod enligt programmet endast en uppgift, transporten av omkring 1 000 kvinnliga fångar från Ravensbrück, det stora kvinnolägret omkring 10 mil norr om Berlin.
Det visade sig att detta blev det mest äventyrliga företaget under hela vår verksamhet.

Sida 125: Alla övriga fångar skulle sättas på marsch mot Malchow, ett underkommando 60 kilometer väster om Ravensbrück, där förut 2 000 av kvinnorna befunno sig.

Sida 135: Dagen därpå inträffade olyckan. Kolonnen hade på grund av trängseln på vägarna delats i två grupper, den ena tog vägen över Wismar och den andra över Schwerin. Omkring klockan 14 blev den senare beskjuten en och en halv mil väster om Schwerin. Chauffören Ringman, en kanadensisk chaufför och fem kvinnor dödades omedelart. Sexton personer, däribland löjtnant Hallquist, skadades svårt. Samtidigt besköts den andra gruppen vid Wismar, varvid fyra personer dödades och tio fick allvarliga skador.

Sida 136: Så fort jag fått vetskap om det skedda for jag tillsammans med Paul de Blonay till olycksplatsen, där vi gav de sårade den första hjälpen och transporterade dem till sjukhus i Schwerin. Kvinnorna hade under anfallet visat stor behärskning och sinnesnärvaro. Nu satt de tysta i skogen, begrundande det öde, som berövat deras kamrater livet, just då det givits dem tillbaka. Löjtnant Hallquist låg i ett dike, nästan helt naken, plundrad av förbipasserande flyktingar, som trott att han var död.

Sida 137: Samma dag som olyckskolonnen mötte sitt öde genomförde löjtnant Svensson en andra transport och kom utan missöden till Danmark med närmare tusentalet kvinnor. Med denna transport avslutades detachementets verksamhet i Tyskland.

24 April 1945: Med min lastbil i täten och Erik Ringman som chaufför går kolonnen ner mot Ravensbrück. Tusentals kvinnor står uppställda på landsvägen utanför lägret, när vi kommer fram. … Så fort vi lastat, åker vi iväg. … Vi kör mot väst och nordväst för att komma fram så snabbt som möjligt, men när det blir mörkt, vågar jag inte riskera kvinnornas liv genom att fortsätta. … Vi tar alltså skydd vid sidan av vägen några timmar under natten. … Då och då sker överflygningar. Striden pågår inte långt från oss, både i luften och på marken, från väster och från öster, ...

Den svarta dagen

På eftermiddagen den 25 April 1945, då major Frykman, kapten Folke och doktor Arnoldsson samt chefen för internationella Röda Korset, Paul Blonay, gjorde upp planerna för det fortsatta arbetet kom en amerikansk bilförare invacklande och rapporterade att löjtnant Hallquists kolonn blivit beskjuten strax utanför Schwerin, under en räddningstransport av fångar från Ravensbrück …
(Utdrag ur ”Röda-kors-expeditionen till Tyskland” av Sven Frykman)

Monument i Malmö

”Kungen tar emot vitabuss-monument i Malmö”; under denna rubrik berättade Sydsvenska Dagbladet den 30 september 2007 om invigningen av en minnessten i hamnstaden Malmö som påminnelse av aktionen med de vita bussarna. Härifrån gick i mars/april 1945 färjorna med de vita bussarna till Köpenhamn för vidarefärd till Tyskland. Och till denna stad kom även färjorna med de befriade människorna. Norska före detta fångar, som överlevt tyska koncentrationsläger, har initierat och finansierat uppförandet av monumentet i Malmö. Kung Carl XVI Gustaf tackade för norrmännens present och hedrade därmed alla medhjälpare under ledning av greve Folke Bernadotte. En broschyr av Svenska Röda Korset informerar i text och fotografier samt med färdplan om aktionen ”De vita bussarna” i Humanitetens Hus i Malmö. Ur denna broschyr har följande beskrivning tagits:

Räddningsaktionen

Under andra världskrigets sista månader räddades cirka 15 500 människor ur tyska koncentrationsläger och cirka 1 500 svenska kvinnor med barn med tyskt medborgarskap till Sverige.

1944 verkade kriget gå mot sitt slut och oron var stor vad som skulle ske med de skandinaver som satt i tyska läger. Hitler hade anordnat att alla läger skulle sprängas och att fångarna skulle dödas när fronten närmade sig. I Danmark, Norge och Sverige diskuterade man löst en räddningsaktion men man var inte överens om ”hur”. Danska utrikesdepartementet hade fått lov att skicka paket med livsmedel till lägren och att återföra mindre grupper hem. Sommaren 1944 började den norska ambassaden i Stockholm att registrera uppehållsorter och antalet skandinaviska fångar i koncentrationslägren samt att förbereda deras återtransport till hemländerna. Den norske professorn Didrik Arup var till stor hjälp i detta arbete. Han hade tidigare suttit som fånge i ett läger och satt nu i tysk husarrest i Gross Kreutz sydväst om Potsdam. I Stockholm var den norske ambassadören Niels Christian Ditleff, som skulle få en nyckelställning i aktionen med de vita bussarna ledande. Förbindelsen mellan Ditleff och den danske konteramiralen Carl Hammerich ledde till att de tidigare planerna, att rädda norska fångar, utvidgades och att räddningsaktionen även skulle omfatta de danska fångarna.

Början

De dansk-norska planerna överlämnades till svenska utrikesdepartementet som leddes av utrikesminister Christian Günther. I februari 1945 godkände UD och Christian Günther en svensk räddningsaktion. Den skulle sändas till Tyskland under ledning av svenska Röda Korset med greve Bernadotte som chef. Målet var att överföra fångna skandinaver före krigsslutet till Sverige. UD gav Folke Bernadotte uppdraget att flyga till Berlin för att förhandla. Den 16 februari genomfördes den första av fyra resor till Berlin. Till en början träffade Folke Bernadotte den tyske utrikesministern Joachim von Rippentrop, chefen för tyska SÄPO Ernst Kaltenbrunner samt Himmlers adjutant tillika ledaren för den tyska underrättelsetjänsten i utlandet Walter Schellenberg. Den 19 februari inledde Bernadotte förhandlingarna med Heinrich Himmler, ledaren för SS. Målet var återföringen av internerade danskar och norrmän. Himmler vägrade först men – efter det förvärrade läget i kriget – godkände han att alla skandinaviska fångar skulle transporteras till koncentrationslägret Neuengamme inte alltför långt från den danska gränsen. Han accepterade vidare att i Sverige födda tyska kvinnor med barn fick följa med till Sverige.

Strängt förtroligt

Himmler begärde att samtliga avtal skulle hållas absolut hemliga, i annat fall skulle de omedelbart upphöra att gälla. Räddningsaktionen kunde börja. Svenska armén höll med personal och materiel. Manskapet rekryterades på frivillig basis från stamanställda och värnpliktiga soldater. Inkallelsen skedde den 8 mars i den skånska garnisonen Hässleholm. Expeditionen bestod av tre sjukvårdstransporter med vardera 12 bussar, en transportdetalj med 12 lastbilar, en befälskolonn samt ett följe med köks-, verkstads-, och sjukvårdsutrustning. Totalt 75 fordon, varav 36 bussar med ett manskap av 250 personer. Detta antal motsvarade överenskommelserna med tyskarna.

Över Öresund

Till chef för operationen utsågs överste Gottfrid Björk och med detachementet följde en rödakorsdelegation om ett tjugotal personer, läkare och sjuksköterskor under ledning av rödakorsläkaren G A Rundberg.
Resan från Hässleholm till Malmö gjordes som två enheter den 9 och 10 mars. Före avfärd kom order från UD att fordonen skulle målas vita med röda kors även på taket. Hela natten pågick arbetet med att måla om bussarna. Alla målare i Malmö var sysselsatta med detta arbete som även fortsatte på på färjan till Köpenhamn.
Den 12 och 13 mars anlände expeditionen till basen Friedrichsruh nära Hamburg, där operationen bestämdes i detalj. Två dagar senare anlände fartyget med förnödenheter till Lübeck. I Tyskland fanns ingen hjälp till detachementet. Fartyget var lastat med drivmedel, reservdelar, livsmedel, sjukvårdsmaterial och mängder med Röda Korsets gåvopaket. Lastbilarna lossade fartyget och gick i skytteltrafik till basen Friedrichsruh.

Sachsenhausen

Den 15 mars gick första resan till koncentrationslägret Sachsenhausen och den 19 mars avgick två kolonner till sydtyskland. Målen var lägren i Mauthausen, Dachau och Schömberg. I slutet av mars hade ca 3 000 skandinaver samlats i Neuengamme. Lägret kunde inte ta emot fler fångar och därför måste några tusen fångar flyttas till andra läger. Överste Björk var ytterst ovillig att gå med på det, men med tanke hur brutalt SS brukade transportera sina fångar övertog man denna uppgift. Denna då så nödvändiga åtgärden, hur hård den än var för de andra fångarna, kritiserades senare och framställdes som hjälp åt fienden. Men räddningsaktionen fungerade endast under dessa villkor för att kunna hjälpa många andra fångar till friheten.
Den 30 mars transporterades – igen från sydtyskland – internerade danska poliser till Neuengamme, totalt lämnade man 1 251 fångar i Neuengamme. Transporterna till Neuengamme ansågs i Stockholm vara ett etappmål. Man eftersträvade att föra över alla danskar och norrmän till Sverige. Detta hade Himmler dittills vägrat att gå med på.

Hjälp från Danmark

Den 2 april träffades Bernadotte och Himmler igen. Himmlers önskemål var att få träffa en separat fred med västmakterna. Bernadotte skulle tjänstgöra som mellanhand. Himmler gav således tillstånd till att danska och norska kvinnor, alla sjuka skandinaver samt ett antal norska studenter i Neuengamme skulle få sändas till Sverige. Vidare gick han med på att låta överföra samtliga danska poliser från Neuengamme till Danmark för att friges där.
Enligt planerna för aktionen åkte en del av det svenska detachementet i början av april tillbaka till Sverige. . Övrig personal, 130 personer omgrupperades i två grupper med vardera tolv fordon under ledning av major Sven Frykman, som nu avlöste överste Gottfrid Björk. För att kunna genomföra den utökning av expeditionen behövdes mer resurser. Bernadotte mottog tacksamt erbjudandet om förstärkning från Danmark. Det bestod av 450 personer varav tio läkare och sexton sjuksköterskor, vidare 90 bussar, tio ambulanser, fem personbilar och fem motorcyklar.

Från Friedrichsruh

Den 12 april avgick 13 svenska bussar från Friedrichsruh för att hämta de skandinaviska judarna i Theresienstadt, nordväst om Prag. På vägen till Thresienstadt tog kolonnen med sig 400 fransmän som tyskarna hade släppt från Neuengamme. Fransmännen skulle lämnas i Flossenburg men när bussarna kom fram visade det sig att lägrets kommendant vägrade att ta emot dessa. Svenskarna beslöt då att ta med sig fransmännen till Theresienstadt där de senare hämtades och fördes till Schweiz. I Threseienstadt hämtades 423 danska judar. Dessa passagerare kördes hela vägen fram till Köpenhamn och avlämnades vid färjan till Malmö. Men de vita bussarna kunde bara rädda tre norska judar. De norska judarna hade nästan samtliga omedelbart efter sin deportering avrättats i Auschwitz eller avlidit på annat sätt.

Den sista resan

Den 21 april träffade Bernadotte återigen Himmler för att försöka förhandla fram fler eftergifter. Bernadotte fick då tillstånd att transportera bort alla kvinnor från Ravensbrück. Natten mellan 23 och 24 april sammanträffade Bernadotte för sista gången med Himmler i Lübeck. Läget på den tyska fronten var kritisk. De allierade bröt genom i väster och Sovjetunionen tryckte på från öster. Himmler började bli desperat i sina försök att förhandla med västmakterna. Han gav nu Bernadotte tillstång att utan begränsning transportera bort vem han ville. I gengäld skulle Bernadotte förmedla ett budskap till den svenska regeringen för vidarebefordran till general Eisenhower. Det var en begäran om ett sammanträffande för att diskutera en kapitulation på hela västfronten.

I frihet

Till Ravesnbrück gick en första kolonn om 15 danska ambulanser för att hämta 200 svårt sjuka kvinnor och en andra kolonn med 25 bussar och lastbilar hämtade 786 kvinnor. På kvällen den 24 april anlände en kolonn ledd av löjtnant Hallquist till Ravensbrück. Kolonnen hämtade 706 kvinnor av olika nationaliteter och gav sig av till Danmark …. Samma dag hämtade en dansk ambulanskolonn 114 kvinnor från Ravensbrück. Dagen efter hämtade 20 bussar 934 interner varav ett femtiotal barn.

Redan den 24 april hade högkvarteret flyttats från Friedrichsruh till Padborg på grund av krigsutvecklingen. Några dagar efter flytten bombade allierat flyg såväl slottet, stallet som muséet i Friedrichruh. Detachementets uppgifter delades nu upp i två verksamhetsområden. Den ena delen fick till uppgift att transportera skandinaver från lägren i Fröslev och Horsens till Sverige. Den andra delen skulle se till att livsmedelsförråd och drivmedel transporterades till Danmark. Tidigt den 28 april lämnade kolonnen Lübeck. Vid niotiden den 1 maj anlände det första svenska rödakorsdetachementet till Köpenhamn. Människomassorna jublade då kolonnen rullade in. De kastade blommor, hurrade och viftade med flaggor. Hela detachementet var åter i Malmö på kvällen den 1 maj. Följande dag fortsatte kolonnen till respektive förband för avrustning och avmönstring. Expeditionen var avslutad.

Bernadotteexpeditionen räddade ca 15 500 människor ur de tyska koncentrationslägren. Ungefär hälften av dessa, cirka 7 800 var skandinaver. 6841 polska medborgare räddades. Minst 4 000 av de räddade var judar.
Bernadotteexpeditionen räddade ca 15 500 människor ur de tyska koncentrationslägren. Ungefär hälften av dessa, cirka 7 800 var skandinaver. 6841 polska medborgare räddades. Minst 4 000 av de räddade var judar.

Den 30 april 1945 begick Hitler självmord.
Den 7 maj 1945 kom den tyska kapitulationen.
Den 2 september 1945 kapitulerade Japan.
Andra världskriget var slut.

Buss för Jerusalem

Bussar återfick sina gamla kamouflagelackeringar och användes sedan fram till 1970-talet på olika förband. 1973 var det dags att utrangera bussarna.
Bernadotteföreningen, som grundades 1950 och upplöstes 2005, köpte då tre bussar som skänktes till Röda Korset i Sverige, Norge och Danmark. 1983 hittades resterna av ytterligare en buss och 1990 återfanns ännu en som gjordes i ordning av Volvo och Hägglunds. Den bussen skänktes sedan till Israel och står nu uppställd på Yad-Vashem-muséet i Jerusalem. … Av totalt fem bevarade bussar finns två i Sverige. En har Volvo i Göteborg tagit ansvaret för, medan den andra finns på Röda Korsets nationella center Humanitetens Hus i Malmö.
I detta hus bevaras på ett värdigt sätt minnet av de vita bussarnas aktion. 300 frivilliga svenskar agerade av medmänsklighet och av medlidande med fångarna i de tyska koncentrationslägren. Fast säkert fanns de hos några även en viss äventyrslusta med. Läran av deras ansvarsfulla agerande är att ingenstans tillåta orätt, skändningar och diskriminering. ”På Humanitetens Hus kopplar vi gårdagens insatser till idag. Att ha mod och våga ta ansvar har betydelse och gör skillnad. Då och då.” lyder uppmaningen och förpliktelsen på monumentet i Malmö.

Efterord: För 40 år sedan hittade jag i en skog nära Neustrelitz tre svenska uniformsknappar av vilka två under loppet av åren förkommit. Endast en ”överlevde” eftersom jag hade sytt den vid min mössa av sympati till det fredliga Sverige – och eftersom en gång i tiden en hertig i Mecklenburg varit kung av Sverige: Albrecht III:s sigill bar för första gången i historien tre kronor, det heraldiska kännetecknet på vår uniformsknapp. Med avstamp i denna lilla relik blev detta bidrag en tämligen lång berättelse och jag har mina tvivel om detta kan försvaras på grund av en ”simpel” knapp. Men den, som en gång börjar att befatta sig med räddningsaktionen av greve Folke Bernadotte, faller fascinationen av denna historiska händelse från slutet av andra världskriget: Alla hämningar i skrivandet försvinner, man samlar fler och fler fakta som absolut måste omnämnas. Läsaren må förlåta mig detta. – Uppmuntrad blev jag också av alla släktforskare i Föreningen G-gruppen som med stort tålamod gjorde alla översättningar och efterforskningar, framför allt Jürgen Weigle i Spånga/Stockholm och Gustaf von Gertten. Iwa Sörenson, Stockholm, tog fotografierna av monumenteet och den vitabussen i Malmö. Jag tackar även hjärtligt Astrid Allard och Birthe Müller från Humanitetens Hus i Malmö, vilka på basis av forskningarna av Sune Persson utgav Röda Korsets broschyr och vilka gav mig tillåtelse att citera ur denna broschyr i denna uppsats.

De vita bussarna passerade uppenbarligen inte Stade enligt färdplanerna för fordonskolonnerna. Men detta är kanske en lucka i forskningen.
Minnesplatsen i det tidigare koncentrationslägret Neuengamme förmedlar också omfattande kunskaper i temat ”Vitabussar” och bjuder in till aktuella evenemang på detta tema:
www.kz-gedenkstaette-neuengamme.de/