HEYER, en exulantfamilj från Salzburg

av Klaus Timm

Keramiker, kakelugnsbyggare och deras genalogiska spår i Arys, Sybba-Lyck, Ortelsburg i Ostpreussen samt efter 1947 efter den andra fördrivningen i norra Tyskland, berättad efter dokument, fotos och ögonvittnen, därtill inspirerat av Reinhard Donder, Lütjensee.

Bild 1 I tidskriften Lycker Briefe 2006 fann jag på sida 81 information om Donders genealogiska forsknings- och arkivplats. Jag telefonerade. Resultatet blev att Reinhard Donder bad mig att skriva en orts- och familjehistorisk uppsats över familjen Heyer och deras relationer till orten Arys-Lyck. Min uppsats följer:

Den ursprungliga hembygden för familjen Heyer var i byn Ramseiden nära Saalfelden i norra Tyrolen. Där var familjen sedan hundratals år fast bosatt, förmodligen sedan den stora folkvandringen. Man livnärde sig av boskaps- och fäbodskötsel. Namnet Heyer är en dialektal, österrikisk uttalsform med betydelsen: att göra hö. Yrket gav tillnamnet som funnits sedan 1300-talet.

Denna gamla ätt har varit självständig i över 300 år på sina bergsgårdar med utblick över "das Steinerne Meer", som är en alpkedja. Den ursprungliga gården, som är minnesmärkt, finns än i Ramseiden och heter fortfarande Heyergården. Vi kan anta att den nuvarande ägarfamiljen, som funnits på Heyergården sedan 1732 är släkt med den ursprungliga Heyerätten. Varför? Den ursprungliga Heyerfamiljen och deras grannar i norra Tyrolen, landet som behärskades av den katolska furstbiskopen av Salzburg, hade efter 30-åriga kriget övergått till den lutherska tron och förföljdes därför av den katolska kyrkan och överheten sedan årtionden. År 1732 lät furstbiskopen av Salzburg sina soldater jaga de bångstyriga undersåtarna - mitt i vintern - ur landet, varvid barnen fick lämnas kvar för att tvångsmässigt omskolas av munkar och nunnor till den katolska tron. Färden gick mot norr i riktning Schwaben och Franken som redan till största del var evangeliska. De med våld utvisade vandrade i eländiga kolonner i riktning Holland enär man förmodade att det fanns "fri åkermark" hos trosfränderna i norr. Exulanterna måste dock sorgset konstatera att det var ett misstag. Så skickade man i sin nöd en delegation under ledning av läraren Hans Heyer till kung Fredrik Vilhelm av Preussen i Potsdam, ty man hade hört att kungens land, östra Preussen, låg öde efter en pestepidemi.

Preussens kung mottog vänligen delegationen från de ur Salzburg fördrivna och garanterade bosättning och skydd i det människotomma Ostpreussen samt startbidrag i form av utsäde, kreatur, redskap och skattefrihet under de första åren. Efter detta löfte vandrade flyktingarna vidare, dels per båt från Stettin och dels till fots i kolonner till Ostpreussen. Där tog man den åkermark, som rikligt anvisats dem, i besittning, speciellt i den nordöstra delen som även kallas litauiska Ostpreussen. Början var svår för bergsbönderna som inte var vana vid varken klimatet eller den sanka och myrartade marken.

Heyerfamiljen hamnade först i området Ragnit-Tilsit. Man trivdes dock ej och vande sig aldrig vid den främmande jorden. Vi finner dem därför redan i början av 1800-talet i Arys som hantverkare, dvs. som kakelugns- och krukmakare.

Information kommer från Deutsche Zentralstelle für Genealogie i Leipzig. Där hittade jag följande anteckningar i kyrkböckerna:

Karl Heyer levde i Ragnit-Tilsit, yrke och hustru okända. Hans son Johann Heyer föddes omkring 1820 i Arys. Denne Johann Heyer lärde sig yrket som kakelugns- och krukmakare. Han gifte sig med jungfru Wilhelmine Bonzio, född i Arys 1829-06-16. Enligt dokumenten i Leipzig lärde Johann Heyer hantverket hos en mästare i Arys. Närmare uppgifter saknas dock enär mikrofilmerna är oskarpa.

Makarna Johann och Wilhelmine Heyer fick sonen Karl Wilhelm Heyer, som föddes 1859-07-04 i Arys. Sonen lärde sig hantverket som kakelugnsmakare hos sin far.

Den unge kakelugnsmakaren gifte sig med Auguste Czemper, som föddes 1859-10-01 i Schimonken, föräldrarna var Christoph Czemper och Wilhelmine Konski i Schimonken. Kakelugnsmakaren Karl Wilhelm Heyer flyttade sedan med familjen och verksamheten från Arys till Sybba nära Lyck. Han köpte en tomt intill Lycksjön med anslutning till insjön vid huvudgatan i Sybba. Mellan gatan och sjön byggde han ett ståtligt boningshus för sin växande familj, ett hus som var stort nog för att även hysa gesäller och lärlingar som seden var. Tomten var stor nog för att även rymma verkstaden och ett lagerskjul för klinkers och kakelplattor, spishällar och - ringar, ugnsluckor, varmvattenbehållare, eldfast tegel och annat erforderligt material.

Makarna Karl Wilhelm och Auguste Heyer födde upp fem söner. Dessa var Hermann Heyer, född 1890-01-17, Richard Heyer, född 1892-01-06, Willy Heyer, född 1895-10-11, Max Heyer och slutligen Gottfried Ernst Heyer, född 1902-05-16. Hermann, som var äldst, blev kakelugnsmakare och övertog efter faderns död 1928-03-14 huset och verksamheten. Modern dog 1935. Förutom sönerna fanns även systrarna Bertha Heyer, född 1884-11-17, och Ida Heyer, född 1891-11-30.

Ytterligare uppgifter finns hos Deutsche Zentralstelle für Genealogie in Leipzig i mikrofilmade kyrkböcker och i stamtavlan som min hustru Gisela, född Heyer, och jag uppställde år 2002.

Bild 2 Familjen Heyers kakelugnsföretag var en blomstrande verksamhet som utförde uppdrag i hela Ostpreussen, även för statliga och kommunala byggherrar, till exempel i sjukhus, myndigheter, skolor, kaserner och liknande men också för stadsbor, bönder och företag av olika slag. Eftersom det på den tiden inte fanns några centrala uppvärmningssystem var ugnar och speciellt kakelugnar i olika specialutföranden ett framgångsrikt värv varvid även underhållsarbeten på och reparationer av existerande anläggningar gav fortlöpande och bra sysselsättning.

Bild 3 Den tredje sonen, Willy Heyer, blev insjöfiskare i närheten av Lyck. Då den äldste sonen enligt seden övertagit hus och firma "kompenserades" de andra tre sönerna, inklusive min svärfar, med pengar och lärde sig köpmansyrken i Königsberg.

Gottfried Ernst Heyer, född 1902-05-16, död 1989-11-12 i Norderstedt, vigdes 1925-10-31 med Olga Abrosimow, född 1906-08-05 i Kamenitza nära Riga. Olga och Gottfried är föräldrar till min fru Gisela Heyer, född 1935-01-02. Min svärfar, som först lärt sig köpmansyrket i Königsberg, avlade 1932 en examen som statstjänsteman och blev ställföreträdande borgmästare i staden Ortelsburg där min hustru Gisela föddes.

Bakom familjeöverhuvudet står Hermann Heyer, likaledes kakelugnsmästare. Han övertog företaget och boningshuset 1928-03-14 efter faderns död. De yngre bröderna, Richard, Willy, Max och Gottfried, samt systrarna Bertha och Ida Jakubzik utlöstes för endast ringa penningsummor.

Fotot har förmodligen tagits av den yngste sonen Gottfried Heyer. Dennes fru är förmodligen damen i vitt i den främre raden som håller en liten flicka vilken torde vara den förstfödda dottern Christa Heyer.

Bild 4 Bild 5

Bilden togs på gårdsplanen i Sybba framför tillbyggnaden till boningshuset, dvs. mellan boningshuset och "hamnen" vid sjön. Enligt Gottfried Heyers (den yngste sonen) berättelser hade kakelugnsfirman för det mesta 5 - 6 lärlingar som i regel bodde hos mästarens familj. I gengäld fick de även tjänstgöra i hushållet med alla förekommande göromål. Som gesäller och hjälpredor arbetade upp till 30 man i företaget under högsäsongen.

Hermann Heyer fick sitt "nådebröd" hos brodern Willy Heyer, som blivit fiskerimästare i Dahmen i Mecklenburg vid Malchiner See och hos svägerskan Stine Heyer, född Hybschmann från Aleryp i södra Slesvig. Hermann Heyer dog 1948-05-11 i Dahmen och begrovs där på bykyrkogården. Bredvid honom vilar hans bror, den "gamle Willy", fiskerimästaren, och den "unge Willy", likaledes fiskerimästare, i Dahmen vid sjön såsom sig bör för fiskare.

I hembygdsmuseet i Ortelsburg står en historisk kakelugn från 1834 som härstammar från Neidenburg.

Käll- och litteraturförteckning:

Deutsche Zentralstelle für Genealogie in Leipzig, Schongauerstraße
Familienarchiv Radszuweit
Salzburger Verein e. V., Bielefeld
Arkiv Gisela och Klaus Timm, Hamburg
Ögonvittnen inom familjen och bland vännerna
Släkttavla från 2002, upptecknad av Gisela och Klaus Timm
Bokserien: "Gisela, meine Frau", band 1-15, Hamburg 2011