Das Große Marienburger Werder

- om ett besök i mennoniternas land mellan
Weichsel och Nogat sommaren 2005

av Lars G Johansson

Innehåll:

1. Inledning

För de flesta svenska läsare, och säkert också många tyska och polska, är det rubricerade området, das Große Marienburger Werder, en vit, okänd fläck på kartan. Precis så har det varit för mig i alla år, trots att det är min svärmors hembygd. Talesättet som inleder denna exposé och som jag fått från henne, Leonore Paarmann, född Penner i Neukirch i detta Werder, betyder i orimmad svensk översättning: "Genom Stora Werder går två män, den ene heter Wiebe, den andre Penner". Det är ett välkänt idiom bland mennoniter från området - de båda namnen är hos dem kanske lite av vad Andersson och Johansson är bland oss ursvenskar. Åtminstone kan de få symbolisera den betydelse för områdets utveckling från sump till bördigt jordbruksland som den mennonitiska minoriteten haft från mitten av 1500-talet, då mennoniter pga religiös förföljelse tvingats lämna sin - i föreliggande fall holländska - hembygd för att slå sig ner i det dåvarande Westpreussen. Först kom de som flyktingar undan det katolska förtrycket (Holland var på denna tid en spansk exklav, Spanska Nederländerna med religiös och politisk nolltolerans). Därefter uppmuntrades de bl.a. av "finansmannen" Hans von Loits från Danzig, som såg den ekonomiska potentialen i denna flyktingskara, att slå sig ned i det område där de sedan levde fram till 1945, då de i likhet med så många andra européer åter blev flyktingar.

Som arkeolog har jag ett visst intresse av att också se tillbaka på själva området, dess förhistoria och tidiga historia: Området har ju funnits där även långt före mennoniternas invandring, ja även före Tyska Ordens storhetstid under 1200-1400-talen. Rimligen har det då också funnits människor här långt tidigare. Min hustrus, Friederike, och mitt besök i området sommaren 2005, då forntid, dåtid och nutid smälte samman till en näst intill obegriplig storhet, utgör bakgrunden till nedanstående rader.

2. Das Große Werder - en kort historik

Das Werder är ett sedimenterat floddelta, präglat av den kvartärgeologiska utvecklingen av floderna Weichsels/Wislas och Nogats deltan. Själva ordet "Werder" återfinns även i andra låglänta floddeltaområden och med olikartad ortografi: Wöhrt, Wärder, Wert(h). Slår man upp ordet i någon sökmotor på Internet finner man en hel räcka Werder (först och främst ett grön-vitt fotbollslag från Bremen!); inga i det nuvarande Polen - där heter det ju å andra sidan Zulawy - men flera exempelvis i floden Wesers deltaområde runt nuvarande Bremerhaven. Likheterna med kontinentens nordvästra hörn är för övrigt påtagliga i flera avseenden, till vilka det finns anledning att återkomma. Det finns dessutom flera betydelser av ordet, alla knutna till floddeltan, flodöar eller landtungor i floder och anslutande våtmarksområden. Den betydelse som torde vara tillämplig i vårt fall är "ett torrlagt sumpområde som gjorts brukningsbart".

Hit till Großes Werder kom de, mennoniterna, för att - mot löfte om frihet att utöva sin religion - fortsätta det utdiknings- och invallningsarbete som påbörjats redan under Tyska Ordens tid men vars skötsel sedan slaget vid Tannenberg år 1410 befunnit sig i fritt fall. Den holländska kompetensen rörande torrläggningsarbete, som just här hade högsta prioritet, torde vara välkänd för de flesta européer. Mennoniternas historia i området, liksom deras bakgrund i Holland - och Sydtyskland - samt relationer till andra reformerta rörelser, har beskrivits av Jürgen Weigle i hans artikel "Om Mennoniterna" i detta forum och behöver inte upprepas.

Men redan långt innan das Große Werder blev das Große Werder hade människor upptäckt möjligheterna i detta område...

De första människor som slog sig ner här var jägare, fiskare och samlare och de fanns här redan flera tusen år före vår tideräknings början. Det rika deltaområdet erbjöd utan tvivel ett gott liv för en liten sådan befolkning - om än med mänsklighetens vanliga gissel i form av sjukdomar och andra opåverkbara storheter, vilka med säkerhet inte var obetydande i detta sumpområde; stickord: Malaria! Men de var få, de första innevånarna. De arkeologiska spåren i området är sparsmakade: ett och annat fornfynd vittnar om att människor från olika områden av och till vistats här i Großes Werder, från stenålder och framåt, men inga regelrätta bosättningar av betydelse har dokumenterats. Inte ens de landhungriga vikingarna har, vad jag vet, avsatt några bestående spår i området, vilket möjligtvis kan ge en uppfattning om hur dess kvaliteter uppskattades av 800-1000-talens i särklass mest expansiva bönder! Inte förrän Tyska Orden började intressera sig för Werderområdet under 1200-talets första hälft finns några påtagliga spår av organiserad mänsklig verksamhet här. Men, möjligen är denna slutsats endast ett resultat av bristande forskning, vem vet...

Det Großes Werder som Tyska Ordens folk mötte var med andra ord inte någon "höjdare", vare sig bokstavligt, ur civilisations- eller missionssynpunkt. De första ädla riddarna torde ha stått framför ett träsk- och sumpområde av till synes oändlig utsträckning, mycket sparsamt befolkat. Inte mycket fanns att uträtta där för dem som nu var på jakt efter nya områden att kristianisera (läs: kolonisera) då det heliga landet i öster - Tyska Ordens ursprungliga objekt - slutgiltigt gått den ur händerna. Das Große Werder, deltaområdet, var sannolikt inte heller det första de tog sig an. Inte förrän omgivningarna var militärt och politiskt någorlunda säkrade och de ekonomiska realiteterna började komma ikapp de entusiastiska riddarna riktades blickarna mot detta område, som vid denna tid endast besatt potentiellt ekonomiskt värde. Inom Ordens vidsträckta politiska jurisdiktion - Ordensstaten omfattade ett stort område som sträckte sig ända upp till dagens Estland - var Das Werder ett litet och säkerligen ganska marginellt område, vilket vi inte heller får glömma bort.

Invallandet av landet till skydd mot flodernas framfart och styrka - med andra ord ännu en likhet med kontinentens nordvästhörn - måste ha varit bland de första projekt ordensfolket tog sig an. Landtungan där Weichsel och Nogat skiljs åt, Montauer Spitze, borde därvidlag ha legat högt upp på prioriteringslistan över områden att säkra. Möjligen, men rent spekulativt - vad jag vet finns vare sig arkeologiska eller historiska belägg för ett sådant påstående - var också regleringen av Weichselarmen Schwente bland det första man företog sig. Genom en sådan åtgärd skulle man nämligen snabbt och någorlunda effektivt ha säkrat ett ganska stort stycke Werderland. Det skulle också ge en elegant förklaring till Schwentes (men även Tieges, som den heter norr om Tiegenhof) numera fullständigt marginella betydelse som vattendrag och kommunikationsled.

Helt klart är att ett omfattande invallningsarbete genomfördes under Tyska Ordens tid. Das Große Werder dikades ut - åtminstone delvis - och befolkades; många av de byar vars namn vi känner från senare tider grundades under denna tid. Hur gick då det hela till? Vem hade intresse av att ta itu med detta ganska oattraktiva sumpområde och göra det till det bördiga, välmående jordbruksland vi känner idag? Jürgen Weigle har i inledningen till den nämnda artikeln omnämnt de arbetsvilliga invandrare västerifrån som vissa forskare anfört som historisk förklaring; slutligen måste ju alla de som inte kunde ärva gods och gård i de sedan länge etablerade områdena i väster finna sin utkomst någonstans, är den bakomliggande tanken. Denna hypotes avfärdas dock av historiker som arbetar med "die Ostsiedlung", alltså invandringen väster- och söderifrån till områdena från Holstein och österut. Ett av skälen till kritiken är att omvandlingen från ett glesbefolkat, lågproduktivt jordbrukssamhälle till ett med större befolkning, högre avkastning och därmed möjlighet till specialisering i form av hantverk - vilket är förutsättningar för stadsbildningar - äger rum vid i stort sett samma tid i hela Europa, nämligen 1100-1300-talen, fram till den oerhörda katastrof som pesten innebar. Den som sökte livsrum behövde följaktligen inte flytta särskilt långt. De som ändå flyttade var förvånansvärt få, men genom landskapets ekonomiska bärkraft var en snabb befolkningsökning möjlig; det har till och med räknats med att en fördubbling skulle ha varit möjlig på endast 25 år! Frågan är hur tillämpliga dessa generella synpunkter och hypoteser är på just Werderområdets sumpmarker...? Motpolen till invandringsförklaringen förfäktar hypotesen att detta "slavarbete" bokstavligen utfördes av slavar, nämligen lettiska och litauiska krigsfångar; til syvende og sidst var ju Tyska Orden här för att medelst tvångsmetoder kristna bl.a dessa hedniska länder i öster. Sannolikt är det så att det inte finns endast en förklaring utan flera. Kanske var det en blandning av olika människoöden som tog sig an detta väldiga projekt, frivilligt eller under tvång; faktum är att vi inte vet och sannolikt heller aldrig kommer att få veta...

Vad vi däremot vet är att några namnkunniga personer engagerades i arbetet med att bryta land i das Große Werder. Tidiga namn i detta sammanhang är landmästarna Meinhart von Querfort (1288-1299) i Elbing och hans efterföljare Konrad Sack (1302-1306). Dessa båda är de första historiskt omnämnda personer som organiserar ett systematiskt invallande av det område vi talar om - därav titeln "Landmeister". Det kan också vara värt att påminna sig att många av de tekniker för invallning och dränerande som använts under senare tider, t.ex. den vinddrivna archimedesskruv som tillåter dränering av land som ligger under den omgivande vattenytan och som betytt så oändligt mycket i Holland, inte stod till förfogande under denna första kolonisationsvåg. Den blev däremot ett starkt instrument i mennoniternas framgångsrika omdaning av Das Werder som bördigt jordbruksområde och ekonomisk bärare i regionen, på ett sätt som aldrig uppnåddes under Ordenstiden!

Werderlandet blomstrade emellertid under Tyska Ordens överhöghet ytterligare dryga 100 år efter Querfort och Sack, även om orosmoln inte saknades: Orden lyckades aldrig med sin föresats att kuva Litauen, man klarade inte av att hålla fred med Polen, trots högmästarens Konrad von Jungingen (1393-1407) ambitioner. Oändliga intriger mellan hertigar och markgrevar i grannländerna ledde till ständiga skärmytslingar och militära infall i Ordensstaten och försvagade tillsammans med interna konflikter densamma. Med nederlaget vid Tannenberg år 1410 var Ordens saga all, åtminstone i das Große Werder.

Såsom allt förfall gick även detta långsamt. Många förstod säkert inte på den tiden det begav sig att Ordens tid var slut. Genom uppdelningen av dess besittningar i flera delar (Westpreussen under polsk överhöghet, eller Königlich Preussen som det också kallades, det biskopliga Ermland samt slutligen det kvarblivande, egentliga Ordenslandet, med Königsberg som residensstad) upprätthölls kanske illusionen om att allt åter skulle bli som det varit. Känns inte fenomenet oerhört aktuellt...?

Vid denna tid var mycket av det som tidigare byggts upp, och som hade renderat viss rikedom i det bördiga Werder, fullständigt utraderat. De förhållandevis enkla tekniker ordensfolket haft till sitt förfogande för att tämja så stora krafter som Weichsel, Nogat och de andra vattendragen, hade inte förmått bygga något stadigvarande bålverk för en långsiktig utveckling av Das Werder som jordbruksregion. De gamla invallningarna av de hotande floderna hade under lång tid försummats och den ursprungliga vegetationen hade åter börjat breda ut sig; åtskilliga byar från Tyska Ordens tid var mer eller mindre folktomma.

Så såg landet ut när de första mennoniterna anlände till Danziger Werder, dvs det låglänta området väster om Weichsel, efter det arresteringsordern på Menno Simons utfärdats år 1542; fortsättningen har Jürgen Weigle skildrat i "Om Mennoniterna".

3. Ett besök i mennoniternas land - Das Große Marienburger Werder

Nedanstående rader är, som redan sagts, en kort skildring av ett besök i området i juni 2005, samt de tankar och funderingar som är sprungna ur detta besök. I artikeln används genomgående de tyska ortsnamnen av den enkla anledningen att skildringen huvudsakligen berör "mennoniternas Großes Marienburger Werder", även om vår resa naturligtvis gjordes genom det polska Wielkie Zulawy Malborskie.

På Leonores tid i området for man inte så ofta till Danzig. Alldenstund avståndet mellan staden och den lilla byn Neukirch med våra dagars transportmedel ter sig obetydande var resan dit med häst och vagn ett mindre företag. Inte minst avsaknaden av fast förbindelse över floden försvårade resandet betydligt. Den närmaste var den i Dirschau (bild 1) ett gott stycke längre söderut, denna legendariska bro, över vilken sedermera oändliga flyktingkaravaner med miljoner människor skulle passera i andra världskrigets slutskede... Floden korsades på den tiden med en liten färja strax norr om Schöneberg. Idag finns där ingen färja, bara den stenlagda vägen över Weichselvallen och ner till floden är kvar (bild 2). Där, vid själva färjestället, vittnar endast ett virrvarr av huggen sten om att platsen en gång varit något annat än en fridsam plats för ensamhets- och tystnadssökande metare. Vägarna, ofta nog underbart vackra alléer (bild 3), var stenlagda eller grusade - vilket även idag ofta är fallet; alternativt är ena halvan stenlagd och den andra grusad - vilket kallades sommar- och vinterväg. (Upplysning av Jürgen Weigle). På detta sätt sörjde man för framkomlighet oavsett väderlek och med olikartade fortskaffningmedel. Dessvärre har man dessutom under senare tid av och till sökt asfaltera de gamla kullerstensvägarna, försök tidens tand gått hårt åt; bortsliten asfalt, hålor som jättegrytor och andra väghinder har resulterat i en vägkvalitet av malströmsdimension. Trots att mycket skett i det polska samhället sedan kommunismens fall, utgör dessa skapelser även idag en svår utmaning för moderna bilar. När vi omnämnde den katastrofala vägstandarden mellan Neukirch och Pordenau svarade Leonore: "Ja, den vägen har alltid varit urusel" - precis som om hennes erfarenhet och vår inte vore åtskilda av drygt 60 år, ett världskrig, en nationsgränsdragning och en ny språkgräns!

Idag korsar man Weichsel på den nya bron på väg nr 7 mellan Danzig och Elbing, om man inte som vi väljer att lämna huvudvägen vid Quadendorf och på väg 501 korsa Döda Weichsel på en äventyrlig pontonbro till byn Bohnsack. Härifrån fortsätter man att köra längs Östersjökusten med dess fantastiska sandstränder, vilka för övrigt fortsätter mil efter mil ända bort till demarkationslinjen mot Ryssland ute på den långa landtunga av sand som kallas Frische Nehrung (bild 4). Stränderna fortsätter ännu längre, men detta är ryskt, militärt skyddsområde, vilket man nog gör klokt i att hålla sig borta från. Vid Schiewenhorst tar oss en linfärja av det mer originella slaget (bild 5) över Weichsel i dess nya konstgjorda sträckning, den sk Weichseldurchstich - Weichselkanalen - som färdigställdes år 1895. Man är så inne i das Große Marienburger Werder. Strax efter Nickelswalde bär det av söderut, Elbinger Weichsel korsas och efter en stund passeras åter väg 7, alldeles vid den nya bron över Weichsel. Redan efter några få meter, i byn Neumünsterberg, finner man på vänster hand de första spåren av mennonitisk kultur, ett sk Vorlaubenhaus, dvs ett hus av ansenliga dimensioner och med en tredje gavel (bild 6). Denna är utbyggd på andra våningen, framför husets huvudingång, som alltså ligger under tak. Därmed finns ett övertäckt, öppet område som hänger samman med den övriga gården. Istället för en traditionell svensk veranda har vi här en slags "carport" för häst och vagn om man så vill: Är vädret otjänligt under skördetider så har man här en torr och skyddad plats; väl så viktigt har det nog varit att komma undan den sensommarliga hetta som alltid präglat detta inlandsklimatsinfluerade område. Byggnadstypen är i vilket fall som helst typisk för området samt ett kännetecken för mennonitisk kultur och, tror jag, tänkesätt: Att bygga en veranda skulle sannolikt aldrig ha fallit en mennonit i sinnet om man istället kan utnyttja rummet för ekonomiskt nyttiga ändamål. På samma sätt förhöll det sig med det över "carporten" befintliga rummet, som kunde ha varit ett exklusivt vardags- eller arbetsrum för husherren: Det blev istället spannmålslager; där uppe var det torrt och någorlunda fritt från råttor. (Att die Vorlaube också använts på annat sätt påpekades för mig av Jürgen Weigle: I hans morfars hus användes överbyggnaden som gästrum. Där var också carporten huvudsakligen finingången till hallen (Diele) och finrummet (Große Stube).) Men husen är ändå inte helt fria från konstnärlig utsmyckning, om än ofta med religiös symbolik, såsom detaljfotot av huvudingången till Neukirch nr 13, direkt under tredje gaveln, die Vorlaube, visar (bild 7). Dubbeldörren är försedd med två bronskläppar samt ornamentik i form av den uppgående solen, över dörren finns en ornerad sims.

Den tyska närvaron i området är påtaglig, men endast som historiska nedslag, arkitektoniska som den nämnda, i ortsnamnen, vilka ofta endast översatts rakt av till polska - Neukirch heter idag Nova Cerkiew - samt en och annan efter kriget kvarglömd person. En sådan är Herr Neumann, liksom hans yngre bror, den förre tysk- den senare polsktalande. Han håller på torget i Groß Lichtenau utkik efter tyska (eller svenska, det gör ingen skillnad för honom) turister, för vilka han mot en förväntad obolus kan berätta sitt livs historia, byns historia eller vilken historia du till äventyrs vill höra - inga ointressanta historier, för övrigt, men det får bli ämne för en annan artikel...

4. Den mennonitiska begravningsplatsen vid Pordenau

Ett av målen med vår resa var att leta efter spår av mennonitisk kultur i form av begravningsplatser, ett mål som visade sig nog så svårt att uppnå. Överhuvudtaget var det svårt att någonstans finna gravar äldre än 1960-talet. Den omnämnde Herr Neumann tittade först förundrat på oss vid vår förfrågan, hävade sedan att kyrkogårdarna under efterkrigstiden nydanats och de gamla gravarna med få undantag röjts undan för att bereda plats för nya.

Endast undantagsvis fann vi äldre gravar och mycket få mennonitiska sådana, såsom på den katolska kyrkogården i Schönsee. Där finns fortfarande minesmärkena över Sara Froese (bild 8), Heinrich Penner och Catharina Woelke, född Klaassen, bevarade i form av kors i gjutjärn, rostiga och något förlorade där på kyrkogården i dagens Jeziernik.

Den mennonitiska begravningsplats som varit belägen mellan Neukirch och Pordenau, alldeles invid den smalspåriga Werderjärnvägen - kort omnämnd i Jürgen Weigles artikel - ansågs av alla vi kom att tala med som förstörd, bortsopad, utplånad från denna värld. För en arkeolog var det emellertid svårt att föreställa sig att det som enligt artikeln fortfarande skulle ha varit synligt ovan mark år 1984 - om än i ett bedrövligt skick - nu, drygt 20 år senare, skulle vara helt försvunnet från jordens yta. Vegetationen borde vara igenkännbar såsom avvikande från det övriga landskapet (huvudsakligen jordbruks- och betesland) och i det igenväxta område Jürgens bror beskrivit borde fysiska lämningar i form av gravstenar och annat vara möjliga att finna.

Precis så blev också fallet: Min hustru och jag upptäckte en "omotiverad" liten dunge av träd, buskar och en i övrigt rikhaltig flora av alla de ogräs som kan tänkas finnas på ett obrukat stycke land, alldeles invid vägen strax utanför Neukirch (bild 9). Dungen, eller vad man nu vill kalla detta område - den är för övrigt väl synlig på satellitfoton på Internet - mäter endast cirka 40 meter i kvadrat (ingen utrustning som skulle ha kunnat ge en exaktare kartering av området medfördes på denna semesterresa, så de ärade läsarna får hålla till godo med primitivt uppstegade måttangivelser!) och sticker ut i en åker på ett, som sagt, omotiverat sätt. Självfallet kan platsen ursprungligen ha varit större; kvar är då endast de delar som är så fyllda av sten och annat att plöjning omöjliggjorts. Detta gick emellertid inte att avgöra vid en okulär besiktning. (Först långt efter vårt besök på platsen fick jag från Jürgen Weigle en planritning över området med gravarnas placering, liksom boningshusets, som i själva verket var kyrobyggnaden där klockarens bostad också inrymts.)

Den påföljande arkeologiska miniinventeringen (bild 10) gav snart vid handen att kyrkogården hade återupptäckts. Endast få minuter i den täta undervegetationen, befolkad av främst mygg och knott, ledde till upptäckten av en gravsten, som efter viss initial läsmöda kunde tydas till:

Wilfried Dyck
+ 23.10. 1926
geb. 28.1. 1909

Snart syntes fler gravstenar, kantstenarna på några gravar samt ett flertal kullvälta och fragmentariska socklar och andra gravarkitektoniska element. Nästa sten vi under några korta timmar på platsen lyckades tyda - åtminstone delvis - var:

Jackob Dyck
... in Prangenau
15. März 1770
... 2. juni 1839
und dessen Gattin
Catharina
Geb. Wi...(bild 11)

Inte förrän efter hemkomsten till Sverige och genom de första jämförelserna med släktarkivet gick det upp för oss att denne Jacob Dyck och hans hustru Catharina Wienss, född 1783 i Fürstenwerder och död i Prangenau 1862, vilkas stoft vilade under den söndertrasade sten vi hittat och dokumenterat i ett igenvuxet litet slysnår, var Leonores mormors morfars farfar resp. farmor!

Vid vårt sökande i slyet i "gravdungen" hittade vi åtskilliga andra stenar, lyckligtvis de flesta med texten nedåt. Lyckligt därför att de därmed sannolikt undgått förstörelse, i vart fall erosion och annan fysisk påverkan. Olyckligt, naturligtvis, därigenom att man inte kan läsa inskriptionerna, men under rådande omständigheter kändes detta som det mindre problemet. Det större förefaller snarare vara hur begravningsplatsen skall räddas undan den totala förgängelse, vilken alla vi talade med redan förutsatte hade inträffat. Den är på gång: Redan nu används kyrkogården för att elda skräp och som avstjälpningsplats för allehanda ting. Vi hittade plastsäckar som innehållit konstgödning och annat avfall från jordbruket; dungen är ju oanvändbar ur ekonomisk synvinkel. Det är en tidsfråga innan den är helt förstörd, innan någon lantbrukare med lite större (EU-)medel än vad som normalt står till förfogande i regionen idag helt enkelt tar bort dungen, sopar undan "skräpet" som idag omöjliggör upplöjning och därigenom vinner ytterligare 160 m² till sin nuvarande odlingsbara areal...

Några få ytterligare inskriptioner lyckades vi tolka:

P.W.
Es strömt durch unsere Herzen
Des Trostes süßes Liecht
Die klagen und die Schmerzen
Dort oben sind sie nicht
(bild 12)

Ytterligare en sten:

Hier ruht der
?
Johan Warkentin
Geb. d. 19 März 1797
Gest. d. 3. August 1868
im Alter von 71 Jahren 14 Monaten und 15 Tagen
(bild 13)

Men inte bara gravarna utan även "bönehuset" eller församlingsbyggnaden - avbildad i Jürgen Weigles artikel som en minnesbild från brodern - förefaller ha legat på detta lilla stycke land samt kanske i någon mån i ett område i dess utkant, som väl upplåtits mennoniterna för deras religionsfrihet. Det sydöstra hörnet av tomten synes vid en översiktlig inventering ha rymt en tegelbyggnad, möjligen med inslag av arkitektoniska element av granit (bild 14). Ett spiselröse, dvs den sammanrasade skorstenen med underliggande eldstäder, förefaller markera ett boningshus. Om inte platsen tidigare varit större än den mark som idag utgör den outnyttjade "dungen" , såsom antytts ovan, måste det ha handlat om ett ganska litet hus mindre än det intryck man får av den ovannämnda avbildningen (vilken ju är en minnesbild från unga år!). (Jfr. anm. ovan. I verkligheten hade byggnaden en yta om ca 160 kvm (Jürgen Weigle)) Den bifogade principskissen - som naturligtvis saknar exakthet - förmedlar kanske ändå ett intryck av vad vi fann (bild 15).

Redan denna osystematiska och ytterst primitiva inventering gav alltså användbara resultat. Det kliar naturligtvis svårt i fingrarna på en gammal arkeolog att få ta hand om detta område. Eventuella åtgärder skulle dock behöva funderas igenom mer än en gång. Ett spektrum av tänkbara ingrepp kan skönjas, alltifrån en enkel upprensning till en regelrätt rekonstruktion. Min antikvariska känsla säger mig att man nog bör eftersträva att göra så lite som möjligt. Men ett åtgärdsprogram, oavsett hur det skulle utformas, kan diskuteras: Vad om lantbrukaren i sista ändan får medel och möjligheter att "rensa upp" området på ett helt annat sätt än det jag tänker mig...? Hur viktigt är det att överhuvudtaget bibehålla en sådan plats ur ett allmänintresse? Och vilken allmänhet talar vi då om, den tyska eller den polska? Vem kan tjäna på det ena eller andra alternativet? Vilka ekonomiska intressen kan tänkas finnas i det ena eller andra alternativet? Säkert finns här åtskilligt mer att fundera över.

Att återge platsen dess värdighet - utan att på något sätt försöka återställa eller rekonstruera, den skall bara synliggöras - känns frestande. Platsen är både vacker och tragisk; den är ett tidsdokument redan nu. Dess pietet ligger i att den är historisk och dess nuvarande ledsamma tillstånd i att den är oförstådd av de flesta. Få, om ens någon, i området förstår vad den lilla träddungen egentligen står för: Ett stycke Großes Werder-historia, utan den sorgliga politiska laddning som relationerna mellan Polen och Tyskland för det mesta haft, ända sedan Tyska Ordens tid...

Här handlar det om människor som av religiös övertygelse tvingats lämna sin holländska hembygd och kom till området redan på 1500-talet. Av politiska skäl som de hade intet inflytande över tvingades de på 1900-talet återigen på flykt, denna gång som tyskar. De har på ett avgörande sätt bidragit till att nutidens innebyggare - även de flyktingar av samma sorgliga skäl, framför allt från de polska områden som Sovjetunionen annekterade i öster - nu kan leva ett hyggligt liv i das Große Marienburger Werder. Egentligen borde väl en sådan historia kunna bygga broar...?

5. Om författaren

Lars G Johansson, född 1952 i Mölndal.
Under studietiden bosatt i Schleswig i Nordtyskland under många år.
Han gifte sig där med dottern till en mennonit från Großes Werder
och fick därigenom intresse för såväl dessa människor och deras
livsöden liksom för området som sådant.

Han är fil. dr i arkeologi och chef för Världsarvet Grimeton.